Det finns egentligen bara tre saker att säga om finalen i Melodifestivalen.

Rätt låt vann.
Den internationella juryn lyckades skrapa ihop 92 poäng till Loreen och hennes Tattoo och med det var det bara Kroatiens åtta som hindrade henne från att få full pott. Annars var det tolvor rakt över. Tillsammans med tittarnas 85 poäng var Loreen överlägsen vinnare med 177 poäng. Tvåan Marcus & Martinus fick nöja sig med 138.
Med andra ord; alla kan någonstans ändå vara överens om att rätt låt vann.
Den största skrällen under kvällen var väl att Paul Reys Royals hyllades av den internationella juryn som satte honom trea, medan den ratades av svenska folket, som gav den en poäng. Det var väl den låten i sammanhanget som inte var dålig på något sätt, men som helt enkelt stack ut minst. Låten som folk helt enkelt glömde bort, trots att den var sist – eller kanske tack vare?
Annars gick vi ganska mycket hand i hand med den internationella juryn när poängen trillade ut.

Jag älskar Farah Abadi och Jesper Rönndahl.
Jupp. Jag tycker dessa två programledare varit trygga och fyndiga genom hela tävlingen. Inte gapflabbiga, men jag älskar ändå Rönndahls lite långsökta kringe-humor, som ibland träffar mitt i prick eller ibland är mil bort från målet. Hur han än levererar, så är det med glimten i ögat och en pillemarisk uppsyn. Jag kan förstå att folk kan tycka han är lite störig och jobbig – men jag tycker han funkar ovanligt bra här i Melodifestivalen. Han är någonstans kaoset och spillevinken i kontrast till Farahs ständiga lugn.
Jag har nog skrivit varje vecka att Farah är som en trygg kapten som lotsar skeppet Melodifestivalen tryggt till kaj och det gjorde hon även denna lördag. Hon bara levererar med värme och kärlek samt en stor portion humor. Har svårt att se någon som skulle kunna ta över stafettpinnen efter Farah förutom Farah själv.
Jag skulle inte ha något som helst emot att dessa två körde favorit i repris nästa år.

Programmet kan ju bli bättre.
Även om jag tyckte det var en bra blandning låtar och jag älskade Abadi och Rönndahl, så var väl själva programmet lite… meh.
Jag saknade en mellanakt som verkligen lyfte. Som någonstans visade att Melodifestivalen är Sveriges största musiktävling och gav oss en show. Något som tar det till en ny nivå!
Superbowl hade Rihanna och vi hade Danny Saucedo. I en rosa fluffig hatt.
Jag vet inte, men kändes inte programmet lite… b? Som i budget och tråkigt? Lockar man tremiljoner plus tittare så borde det ju vara lätt att faktiskt bjuda in någon som skulle kunna göra ett bra mellannummer som fick folk att känna just wow. Nej, jag tänker inte en internationell akt som Rihanna, det är inte riktigt det jag begär av programmet. Men varför tittar man inte på utsidan Mello-bubblan för en sekund och typ tar dit Miriam Bryant och Veronica Maggio som ändå har en ny låt ute. Eller singelaktuella Håkan Hellström eller Tove Lo? Jag vet inte. Men att sälja in fyra minuter TV-tid inför den största publiken under hela året kan ju inte vara supersvårt? Eller?
SVT är ju superduktiga på att arrangera stora direktsända program, men de är förbannat dåliga på att ta i lite och bjuda på en riktig show. Konfettiregn över vinnaren är liksom inte automatisk fest och show. Ibland måste man kanske verkligen tänka just s-h-o-w.
Det är väl det Svenska lagom som lyser igenom även här. ”Man ska inte tro att man är något”, så då gör man inget alls istället. Vilket är så sjukt tråkigt. Jag tror inte att SVT skulle behöva slanta upp hur mycket som helst, men någonstans har de ju ganska många månader på sig att planera Melodifestivalen och under dessa månader borde ju någon kunna ringa till bolagen – som ändå tjänar multum på streaming och annalkande sommarturnéer från programmet – och boka upp ett stort namn som kan få oss att känna just wow!
Istället blev det en Mello-tvåa. I rosa fluffig hatt. Kul.

Som sagt.
Resultatet blev riktigt bra, Loreen levererade som det fullblodsproffs hon är och vi är just nu segertippade i Eurovision. Det hade absolut varit roligt om hon vinner hela alltet ännu en gång. Efter att ha lyssnat igenom motståndarna känns i alla fall en topp tre placering inte helt omöjlig. Finland känns vassa i år. Italien är grym. Jag gillar Storbritanniens låt och älskar Danmark – även om den i det stora hela skulle få samma öde som Paul Rey i en final. Men absolut det bättre det landet skickat under 2000-talet.
Hur det går får vi se i Maj. Men hur det än går så skickade vi den bästa låten av de 28 vi kunde välja bland. Det är en bra början.