När MUNA kom till sitt tredje album valde de helt enkelt att göra det till sitt egna och döpa det till just MUNA. Kort och gott.
2020 fick bandet lämna storbolaget RCA, som hade släppt deras två första album. Istället hamnade de på Phoebe Bridgers bolag Saddest Factory Records. Från stort till indie. Men fortfarande samma band, som med albumtiteln signalerar att de hittat sig själva.

Här bjuder MUNA oss på 40 minuter av starka poplåtar. Det är pop ur ett queer-perspektiv och det är ju något jag personligen tycker är både intressant och tilltalande. Inte bara för att jag är gay själv (även om det säkert spelar in), men att jag tycker det blir en mycket större dynamik i texterna om det inte är inom den vanliga heteronormen. Främst finns det såpass många artister med just vinkeln där kille möter tjej. Då behöver artister som MUNA fortfarande ta en stor plats, och just plats tar de med sina låtar.

Likt MUNAs tidigare album och låtar är det synthig pop och det elektroniska som står i centrum av produktionen. Det är de där varma retropoplåtarna likt Silk Chiffon och What I want som mixas med de mer elekroniska där en tryckande bas får pumpa upp stämningen för oss, som på Runner’s high. Men de tar sig också in i folk-pop-stilen som på Kind of girl. Det är låtar om kärlek, att få vara den man är, att lämna ett förhållande som inte funkar eller passar en längre.

På det hela blir det ett starkt popalbum.
Ett album som känns superkommersiellt på papperet, men som samtidigt vågar stå ut och göra något eget. Att det är just den där härliga mixen av retropop, varma synthar och driv i låtarna som lite gör detta till ett perfekt sommaralbum skulle jag säga.
Att många tänker på både Charli XCX och Robyn när de hör musiken är nog inte så konstigt. Dessa kvinnor är alla stöpta i samma popform, där de både gör starka hits och samtidigt vågar experimentera lite. Kvinnor som tillsammans sätter popen först.