Det är snart dags för Anna Grelle att släppa sitt debutalbum Emotional Storms. Den 17:e Juni finns det tillgängligt på de olika musiktjänsterna. Men innan det kommer släpper Anna här singeln Dirt in the gold. En filmisk powerballad med snyggt dramatiskt arrangemang och mörk underton.
Jag bad Anna berätta lite mer om sig själv och sin musik, vilket hon gör i denna intervju.
Lite kort, vem är Anna Grelle?
Jag är en folk-popartist, låtskrivare och musikproducent från Heby, Uppsala län. Just nu skriver jag en masteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap vid Uppsala universitet. När jag tar examen i juni planerar jag att börja jobba som bibliotekarie, samtidigt som jag fortsätter att skriva, producera och framföra min musik via mitt eget skivbolag Grelle Productions.
Vilka artister har inspirerat dig mest och på vilket sätt?
Jag har relativt nyligen upptäckt AURORA, och hon har inspirerat mig mycket under processen med albumet. Hennes låt Runaway var en stor inspirationskälla till Crossroad, som jag har skrivit tillsammans med Olivia Ahltorp. När Crossroad var färdig insåg jag att jag ville skriva fler låtar inom samma genre och det blev startpunkten för mitt album. Andra artister som inspirerar mig är Birdy, Ane Brun och Elina. Generellt dras jag till melankolisk, drömsk popmusik med uttrycksfulla sångröster. Jag inspireras också av dessa artisters pondus och självförtroende på livescenen, det skulle jag gärna vilja ha mer av själv.
Du har skrivit och producerat musik sedan 2014 – på vilket sätt känner du att du vuxit starkare i rollen som låtskrivare och producent på dessa år?
Jag upplever att jag inte längre är så beroende av inspiration, utan kan jobba mer metodiskt i mitt musikskapande. Det gör att jag inte är lika rädd för att aldrig mer kunna skriva en ny låt. På senare tid har jag också börjat göra musik i en genre som jag tycker om att lyssna på själv, i stället för att tänka så mycket på vad andra tycker om min musik. Det är väldigt befriande, för det gör att jag kan skapa musik mer på mina egna villkor utan att känna att jag behöver haka på de senaste trenderna. Sedan tog det ganska lång tid innan jag vågade kalla mig själv för musikproducent, men nu kan jag äntligen säga det högt utan att känna mig som en hycklare.
Du skriver om jämställdhetsprocessen inom musikbranschen i din bio – hur känner du att just musikbranschen kan utvecklas för att bli mer jämställd? Vad behövs mer göras för att skynda på processen?
Jag tror att det första steget är att skapa mer kvinnlig och icke-binär representation på mansdominerade positioner i musikbranschen. Det finns till exempel många grymt bra kvinnliga musikproducenter, men de måste få synas mer och bli tagna på allvar. Musikbranschen behöver få upp ögonen för de kvinnor som redan är verksamma musikskapare och ge dem en plattform, så att de kan inspirera andra och skapa positiva ringar på vattnet. Jag tror att det är stora skivbolag och andra med maktposition som kan göra mest skillnad. Det känns som om utvecklingen är på gång, men jag tycker att det skulle kunna gå fortare.
När började du arbeta på ditt album Emotional Storms?
För två år sedan började jag jobba med det mer fokuserat. Sommaren 2020 hade jag ambitionen att skriva och demoproducera en ny låt varje vecka, för att skapa låtmaterial till albumet. Alla låtar som jag skrev den sommaren kom inte med på albumet, men förvånansvärt många gjorde det. Jag har nog aldrig haft en så produktiv period tidigare, det flöt på väldigt bra. Några av låtarna var däremot färdiga sedan innan – Spacewarskrev jag till exempel redan 2014.
Var det någon av låtarna som blev en större utmaning att få till?
Jag kämpade en hel del med att få till produktionen av Bully in your head. Det händer ganska mycket i den låten och den är väldigt dynamisk, nästan lite kaotisk. Det var svårt att få plats med alla instrument och att få produktionen att låta så mäktig och stor som jag ville ha den. Men jag är väldigt nöjd med slutresultatet. Jag tror att nyckeln var att låta några instrument hamna lite mer i bakgrunden, vilket inte alltid är så intuitivt när man vill att det ska låta mäktigt. Beatrice Jaksch som har mixat albumet har gjort ett bra jobb med att skapa ett djup i ljudbilden, så att alla instrument får en egen plats utan att konkurrera med varandra. Sedan lyfte produktionen mycket när Isabelle Martin och Johanna Carell spelade in viola respektive fiol på låten.
Vad skulle du säga är den röda tråden på albumet?
Längtan, åldersnoja och olika tidsperspektiv.
Dirt in the gold är senaste singeln inför albumet. Berätta vad låten handlar om.
Den handlar om att leta fel i det som känns för bra för att vara sant. När man är van vid att det alltid skaver någonstans är det lätt att börja tvivla när det plötsligt inte gör det längre. Jag tycker om att vända på ordspråk och koncept så att de får en ny innebörd. I den här låten utgick jag från metaforen ”att gräva efter guld”, men ändrade den lite, till ”att gräva efter smuts i guldet”.
Hur arbetade du fram låten?
Jag började med låttexten och skrev den ganska kronologiskt, från första versen till pre chorus och sedan refrängen. Oftast arbetar jag lite omlott med textfraser och melodier, så när jag hade de första textraderna på plats letade jag efter melodier som passade till dem. Sedan byggde jag på med mer text och melodier. Det var lite som ett pussel, och det finns många röstinspelningar på min mobil med alternativa melodier som inte kom med i slutversionen. Jag tror att produktionen kom in ganska sent i processen, när jag redan hade mycket av stommen till själva låten.
Med ett album bara en månad bort, hur ser sommaren ut för dig?
Det blir lite gott och blandat. Jag ska se AURORA live när hon kommer till Stockholm i augusti – det ser jag verkligen fram emot. Sedan ska jag uppträda lite, jobba på ett bibliotek, läsa en kurs i litteraturvetenskap och förhoppnings hinna ta lite ledigt också!
