Plattan Crash markerar Charli XCX lika mycket slutet på en era och början på ett helt nytt kapitel av rebellisk experimentell pop. För den som följt artistens resa har hon länge blickat fram emot femte och sista albumet med Asylum Records. Något artisten blivit allt mer högljudd med på senare år. Kampen för att jonglera sina kreativa impulser med skivbolagets önskan om kommersiell gångbarhet var något vi tydligt såg i ett Twitter-inlägg där Charlie skrev ”det blir bara värre”. Därtill avslöjade stjärnan att hon förra året stormade ut från ett möte efter att hennes skivbolag föreslog regelbundna publiceringar av hundbilder på sociala medier. Något man trodde skulle hjälpa henne att framstå som mer genuin. I min värld befängt och drar verkligen frågeställningen om ”artistiskt uttryck och bra musik” är det viktigaste till sin spets. 

Oavsett verkar det alltid som Charlie gått sin egen väg och totalt struntat i yttre faktorer, något som gynnat hennes ställning som pop-kreatör. Några av hennes mest spännande och experimentella släpp hittills har uppstått ur just det faktum att hon överlista systemet hon kände sig fången i. Fullpackad med ljusa, grälla ljud och tydliga hooks som kontrasteras med konstiga experimentella former släpptes både Pop 2 och Number 1 Angel som mixtapes för att kringgå den långsamma processen med att släppa album på traditionella vägar. Vad gäller tillkännagivandet av releasedatumet för Crash, hade artisten den kreativa smaken att graverade in datumet på en gravsten som bar hennes eget namn. Metaforiskt målar hon bilden extremt tydligt för vad denna plattan symboliserar. 

Men ändå, om Crash är det sista blixtrande poptillskottet från Charli XCX som vi känner henne, finns det inget sorgligt alls med det. Det finns faktiskt en hel del anspelningar på en bredare kontext av nystart och ljus än ett bittert adjö. Ta New Shapes peppiga centrala hook ”What you want, I ain’t got it” som slår det an en celeber ton om att gå vidare starkare. Eller Twice med sin elektroniska xylofon och Charli som stirrar döden i ögonen och sjunger ”Don’t think twice, don’t think about”. Förutom att just den låten är en carpe-diem pop-bop känns det som en återspegling av den mer instinktiva konst som hon skulle kunna göra i framtiden och således ett perfekt avslut på plattan. 

Går vi nu istället till öppningsspåret Crash känns det som stunden innan du kastar dig ut i det bitande kalla vattnet, men konstigt nog finner skönhet i sammanbrottet. ”I’m high-voltage, self-destructive / End it all so legendary,” sjunger artisten till ett enormt trum-beat och funkiga-gitarrer som för tankarna till Prince. Även om låten till en början verkar vara en euforisk break-up-låt, återfinner vi även här tydliga inslag av befrielse och lättnad.  

Charli XCX:s senaste platta How I’m Feeling Now presenterade en frenetisk ångest med lika delar välskriven experimentell pop som industriell danspop. Nya albumet Crash känns ibland världar bort. Med undantag för Good Ones och möjligtvis Beg For You samt Used to Know Me som samplar Septembers Cry For You. Vid det här laget är det tydligt att Charli XCX är en artist som är skicklig på att manövrera båda världarna av mainstreampop och vansinnighet från left-of-center. 

Crash är utan tvekan artistens bäst platta där hon återigen slagit ihop båda dessa världar på ett trollbindande sätt. Vilket resulterar i en nyfikenhet om var den placerar sig bland sina nuvarande disco-revivaler. Plattan har vissa paralleller med sin samarbetspartner Christine and the Queens andra skiva Chris. Disco-funk-ljuden Charli hämtar från är tuffa och malande, varje slarvigt synthackord eller dunkande trummaskin låter förstorad och tecknad. Så även om valet att väva in nu-disco i samtida pop inte är något nytt är kanterna på Crash ofta grövre och gjorda helt och hållet med en Charlie XCX touch. Så att jämföra detta med Dua Lipas Future Nostalgia eller Kylie Minogues DISCO går inte. Ta exempelvis Lightning producerad av Jimmy Jam och Terry Lewis som tillsammans skapar en larger than life-produktion och står helt utan konkurrens i popvärlden. Därtill måste jag nämna Yuck som för tankarna till The Weeknds ny platta med sitt mid-tempo och lekfulla basgångar. Lyssna även till den otroligt charmiga texten som höjer låten till ytterligare höjder. 

Ibland lättar Crash dock något på gasen där tänker jag framförallt på Move Me och Every Rule som man absolut skulle kunna göra något mer med. Det här är dock bagateller för när sedan den elektriska popfunk-singeln Baby kommer är det lätt att förbise. 

Sedan debuten har vi sett Charli XCX pröva många skepnader. Oavsett om hon refererar till new-wave på Sucker eller slår sig ihop med SOPHIE för att skapa en främmande ny tolkning av pop på hennes 2016 EP Vroom Vroom framkallar hennes musik aldrig tristess, och även när hennes sikte är att infiltrerande mainstreampop är hon fortfarande en artist med förmåga att överraska. Om Crash verkligen markerar Charli XCX död som en stor label artist återstår helt enkelt att se.