Kärlek Skonar Ingen är musikalen som bygger på Håkan Hellströms låtar. Det hela blir som en härlig hyllning till honom men också till staden Göteborg. Med sin snygga scenografi och orkestrering skulle detta kunna bli fantastiskt. Men ett rörigt manus och viljan att ta i lite för mycket drar ner på helheten för mig.
Kärlek Skonar Ingen är musikalen som bygger på Håkan Hellströms låtar. Vid första anblicken skulle det kunna ses som vilken jukeboxmusikal som helst. Att man med låtar alla känner igen av en och samma artist skapar en härlig sing-a-long stund i GöteborgsOperans finrum under tre timmar. Men det visar sig ganska snabbt att skaparna av musikalen vill lite mer än så. På både gott och ont.
Det som imponerar mest med Kärlek Skonar Ingen är två saker: arrangemanget av Hellströms låtar som här blivit snyggt orkestrerade i vissa nummer samtidigt som de ändå behåller popdrivet med ett liveband på scenen. Det är här som jag tycker skaparna av musikalen ändå lyckats bäst. Att stå med ena foten i musikalens värld och i nästa ta in popmusiken. Att göra just musikal av låtarna fick mig också att tänka att Hellström själv tillsammans med symfoniorkester a la Soundtracks of Our Lives, skulle skapa magi på konserthus runt om landet. Det hade allt passat både Håkan och hans publik perfekt idag.
Det andra som jag uppskattade var hur effektfull scenografin är. Där containrar från Göteborgs hamn förvandlas till hem, hustak och broar. Att med effektiva och till synes enkla medel skapa platser i Göteborg när scenen rör sig över GöteborgsOperans golv.
Att musikalen tagits fram till 400-års jubileet av staden känns inte som en slump. Lika mycket som det är en hyllning till Hellström och hans musik, så är det en hyllning till staden han sjunger om. Platserna, människorna och atmosfären i Kärlek Skonar Ingen är alla igenkännande för oss stadsbor och de som lyssnat på Hellströms låtar.
Det är lite brötigt ibland, gnälliga gubbar som ”inte längre känner igen staden” för alla nybyggen, precis som vilket Twitterflöde om Göteborg som helst. Det är arbetarklassromantiken som sedan länge är död, men som lever i mångas hjärtan medan staden står mellan historia och framtiden.
När musikalen är över och det är dags för riktig sing-a-long är det just Göteborg som i första hand hyllas till tonerna av Du är snart där, medan ensemblen är klädda i klassiska platser och saker vi alla förknippar med staden. Ja, det är löjligt effektfullt och jag och publiken älskar det.
Det som dock inte är lika imponerande är själva storyn.
När första akten är över har man knappt fått koll på vad det är de egentligen vill säga med sin historia. Det är väldigt rörigt och ibland till och med väldigt… random. Visst, bitarna faller absolut på plats under andra akten, som än mer tydligt fokuserar på karaktärerna och historien. Men det är ganska många scener där jag sitter och funderar på var de vill komma med det hela.
Som när det helt plötsligt kommer ett stort träd över scenen. Kopplingen till Västlänken och flytten av träden i Allén är kanske tydlig för oss som bor i staden, men samtidigt är det som sagt väldigt random och inget som förde handlingen i sig framåt. Det kändes mer som de hade pengar att bränna från den något för höga budgeten. Något som jag tyckte visades sig i ganska mycket som hände på scenen.
Det är absolut snyggt och roligt med svävande folk med paraply eller när någon går upp för en vägg eller hänger upp och ner som en fladdermus för att läsa tidningen. Men det tillförde verkligen inget mer än möjligen ”lite roligt att titta på”. Det är som regissören vill lite för mycket, utan att hitta fokuset i allt som uppenbarligen var möjligt att göra på scenen. Jag fick samma känsla under maskeradscenen i The Phantom of the Opera. Där var fokus att det bara skulle vara mycket som händer på scenen. Här ger många av de stora musikalnumren just samma känsla, varje gång. Det blir ofokuserat och bara onödigt.
Även där lyckas man dock hitta ett bättre fokus i andra akten med de större ensemblenumren där framförallt spring-scenen med gummisnoddar är sjukt snygg och väldigt effektfull. Utan att kännas onödig eller för mycket.
Kärlek Skonar Ingen är som sagt en snygg föreställning som både lyckas hylla Håkan Hellström och staden han växte upp i. Hade bara skaparna tyglats lite i sin iver att jobba efter inställningen att ”mer är mer” och manuset fått gå ytterligare ett varv i redigeringsmaskinen så hade detta blivit fantastiskt. Nu blev det en bra och underhållande föreställning som gärna kräver att man faktiskt bor i staden för att uppskatta den helt.
