Det finns väl ingen artist från Göteborgsområdet som gestaltar ”att gå sin egen väg” bättre än Ulrik Munther. Från YouTube sensation till skivkontrakt, Melodifestivalen, smått välpolerat och utstuderat debutalbum till Svensk musikpoet, briljant skådespelare och nu mera helt fristående artist. På egna villkor har Ulrik Munter de senaste åren skapat organisk popmusik som både varit avskalat vacker och storslaget imponerande. EP:n Are You Alright? från 2018 var en stor favvo hos mig och har rullat flitigt sedan dess. Så ni förstår att det är med förväntan och glädje jag dyker in i nysläppta fullängdsalbumet Put Your Self Out There.

Långt ifrån lilla mello-killen med stickad halsduk och basker inleder Ulrik albumet med Apartment Girl. En passande start som sätter stämningen för albumets teman hjärtesorg och optimism. I upp-pitchad stämma sjunger artisten om hur han från sitt lägenhetsfönster försiktig betraktar flickan på andra sidan och skildrar hur vitt skilda liv för en sekund kan kännas sammankopplade. Därefter följer första av många små inklippta ljud-upptagningar som agerar ledstjärnor genom de olika teman Ulrik vill förmedla. Någonstans här påbörjas en resa genom många gånger helt unika låtar som egentligen inte har så mycket mer med varandra att göra, mer än att Ulriks fantastiska stämma och historieberättande binder dem samman. Det är stundtals en flirt med pop och funkar toppen på många typer av listor så som i C’est la vie, Gloom. eller Man In Need. Men oftast extremt personligt på ett naket och ärligt sätt. En av mina absoluta favoritlåtar är Whatever Floats Your Boat. Där vi får en inblick i Ulriks egna psykiska mående. Här delar han med sig av psykologmöten och trycker på vikten av att hålla hårt i de personer som håller ens skepp flytande. Det är egentligen ingen av låtarna på albumet jag inte sitter och lyssnar på med inlevelse och en stark vilja att förstå kontexten och innebörden. Och det var riktigt länge sedan jag kände så! Oftast är ett album mer inriktat åt pop dränkt i produktion och en stark melodi snarare än text och historia. Ni hör ju, jag har svårt att skyla entusiasmen. Men två låtar till måste ändå nämnas innan vi avslutar. Däribland Big Dick, som är både pricksäkert och träffande, det finns väl inget som är så styrande i samhället som det manliga könsorganet och skönt att en man äntligen kan börja sätta text och melodi på detta. Avslutningsvis får vi den lyckliga Come Find Me, svängigt, funkigt och jäkligt underhållande. Skickligt att avsluta på en så positiv not, som kanske lovar starten på ett nytt kapitel och binder samma stundvis sorgliga historier till något hoppfullt.

På Put Your Self Out There bjuds vi förutom på ett rörande album med djup innebörd samt stark sånginsats även på målande historier som gör att vi kommer artisten närmare än något han släppt tidigare på Engelska. Det andas bitvis soul, pop, indie och med några elektroniska inslag. För det mesta är det drömskt och har en ganska frågande, personlig och optimistiskt inställning. Nästintill lite spirituellt, som om jag transporteras till en anna värld. Det som slutligen binder samman albumet är Ulrik Munthers röst, akustiska gitarrer och pratsång, men framförallt de fantastiska historierna som är en ynnest att få ta del av.