Under 80-talet pågick ett krig på våra skolgårdar. Ett krig som handlade om mycket viktiga saker: om du var synthare eller hårdrockare. Fel svar kunde resultera i en smäll eller i alla fall en knuff. Antar att man snabbt lärde sig att se vilka tygmärken mamman hade sytt på killens jeansjacka som avslöjade vad svaret på frågan skulle vara. Skelett med lie eller liknande var ju typiskt för hårdrockare. Mönster eller en något som liknande en kommunistisk arbetarlogga med kugghjul och hammare, var oftast tecknet på att det är en synthare som frågade.

Men så kom låten som liksom förenade syntharna och hårdrockarna. Visst, det var kategoriserat som hårdrock, men inte ens den mest industriella synthare kunde motstå inledningen på den svenska gruppen Europes monsterhit The final countdown. Pampiga synthar och melodisk arrangemang med en text om att lämna jorden i ett rymdskepp, som inspirerats av självaste David Bowies låt Space oddity. Ja, du förstår ju själv hur bra detta var och faktiskt fortfarande är. Låten blev genast en enorm succé för bandet med förstaplatsplacering på singellistor världen över. (Med undantag från några få längder, bland annat USA och Norge av alla ställen). Det gjorde Europe till det mer rockiga pojkbandet som fick skrikande tonårsfans efter sig var de än gick.

I kölvattnet av The final countdown fick bandet även hits med låtarna Rock the night och powerballaden Carrie, båda tagna från samma album.

The final countdown blev även lite av en temalåt för millennieskiftet och bandet framförde låten live under nyårsfirandet i Stockholm