Om en artist bara hade en av de fyra inledande låtarna från albumet What Is Love? som singel hade den säkrat en bra inkomst från radio och streams de kommande åren. Nu råkar Clean Bandit som sagt ha fyra enormt starka singlar som de börjar bygga upp sitt andra album med.
Demi Lovato-samarbetet Solo, Baby med Marina and the Diamonds & Luis Fonsi, Rockabye med Sean Paul & Anne-Marie samt såklart inledande Symphony med Zara Larsson. Det är både sjukt starka hits och stora artister som Grace Chatto, Jack Patterson och Luke Patterson samlat i studion. Någonstans är det omöjligt att toppa denna inledning, om man inte är lika bra på att skriva hits som att breda smör på mackan.
Nu är Clean Bandit inga dåliga mackbredare, men jag skulle ljuga om jag sa att detta var en hitkavalkad rakt igenom. Det är hittigt – absolut – men någonstans blir det lite för mycket av det goda. Efter ett tag är det så mycket sand- och solstänkta rytmer att en viss mättnadskänsla sveper in över mig. Det blir som att se fyra vältränade hunkar spela beach volleyball timme efter timme. Självklart snyggt att titta på, men inte direkt superkul efter timme tre.

Någonstans blir allt en enda massa av spelliste-anpassade låtar som inte direkt sticker ut, men som ändå är ihopknåpade efter ett mycket lyckat hitrecept. Ge mig en Clean Bandit-låt i månaden från albumet och jag hade sagt att (nästan) allt är grymt bra. Det är liksom lite svårt att förbise att albumet har fem topp 5-singlar på den brittiska singellistan, varav tre hamnade på förstaplats. Det ÄR liksom bra, men är de som här tillsammans 16 gånger i rad, blir bristen på variation för påtaglig för att jag ska bli helt till mig.

När Tears kommer som avslutande låt, kan jag dock inte låta bli att tänka hur det hela möjligen hade stuckit ut mer om Neil Amin-Smith stannat kvar i gruppen. Hans stråkar skapade ju ändå en viss dimension till den klubbiga produktionen. Utan stråkarna blev det bevisligen större hits, men samtidigt lite mer slätstruket.