Nagoon är en kvartett från Norrbotten som består av Isak Sidestam, Sebastian Hellis, Albin Lilja och Carl Johansson. Efter singlarna Float, Paper tigers och Arnemark släppte herrarna nu EP:n Elim för en månad sedan.
Bra indiepoplåtar som känns som en blandning av Coldplay och Deportees kryddade med banjo, vilket gör att allt sticker ut lite mer skulle jag säga.
Jag bad Nagoon berätta lite mer om sig själva, som du kan läsa här i denna intervju.
Hej. Hur är läget med er idag?
Jo he bara fint! Vi är tillbaka i norr efter studier i Frankrike och södra Sverige. Äntligen lite barrträd och tystnad.
Hur träffades och bildades Nagoon?
Den romantiserade versionen är att idén till bandet föddes runt lägerelden i Arnemark. Kusinerna Isak och Albin kisandes med midnattssolen i ögonen. Gitarren och banjon i samklang. Allt i perfekt symbios med den omkringliggande norrbottniska landsbygden. Förmodligen var det väl kolossalt myggigt och typ en plusgrad. Hur som helst visade dom några dängor för Hellis som Isak lirat med i gymnasiet. Han tyckte det lät fränt och hoppade på som trummis. Carl kändes som den naturliga sista pusselbiten och tog upp basen.
Finns det någon gemensam nämnare inom bandet när det kommer till musikalisk inspiration?
Faktiskt inte, vi kommer alla från olika musikläger så det är allt från Einar Ekberg till Deafheaven. Men skulle vi försöka nämna några skulle vi nog säga The War On Drugs, Alvvays, Deportees, Fog Lake och Daughter. Men nu är det mest Fricky i lurarna.
Ni har varit i Palestina och Israel som del i ett kulturutbyte. Hur var den resan?
Omtumlande och surrealistisk. Från Födelsekyrkan till flyktingläger till välgörenhetsförening till soundcheck och så vidare. Det gällde att vara ödmjuk inför platserna och situationen. Ibland kändes det vi gjorde fullkomligt meningslöst och ibland kändes det som det viktigaste vi gjort. Vad gör man i Palestina och Israel i rollen som musiker liksom? Vi känner oss priviligierade som fått möjligheten och är enormt tacksamma över vad vi lärt oss och för vännerna vi fick.
Har de samarbeten ni gjort med musiker där utvecklats mer efter resan?
Inte mer än att vi har kontakt på nätet och att vi gjorde en film med låten vi skrev i Betlehem. Hade vi fått chansen att träffa dem igen hade vi tagit den. Förhoppningsvis med lite mindre katastrofala arabiskakunskaper.
Banjo är inte det vanligaste instrumentet. Hur fastnade du för det Albin?
Vill kunna säga att jag likt Scott Stapp, eller kanske mer som ett Manowar-omslag, besteg ett berg och en leviterande banjo sänktes från skyarna men helt ärligt vet jag inte. Jag kom inte på något att önska mig i present när jag tog studenten bara.
Hur brukar er kreativa process vara när ni skriver låtar?
Isak skriver det mesta av texterna och skeletten till låtarna. Oftast en ackordföljd och en vision om vilken ljudbild biten ska ha. Och så kommer Hellis in och hjälper till att styra upp arrangemanget och vars soundet ska landa. Då och då händer det att Hellis skickar ett trumbeat eller säger att han vill ha en låt som låter som en ”pyramid” (eller annan bristfällig liknelse) och då är det bara för Isak att lyssna. Carl brukar funka som en modererande kraft när Isaks och Hellis idéer spårar ur. När vi känner oss klara far vi ner till Skellefteå så Albin får skriva banjon. Texterna brukar hämtas från en diger osammanhängande anteckning på Isaks telefon, fylld med fraser och känslor.
Om man bara hinner lyssna på en av låtarna på er EP, vilken ska det vara och varför?
Elim. För att den är mognast och mest representativ för hur vi vill låta. Det känns som att vi lyckades knyta ihop vårt sound i den låten.
Vad händer under sommaren för er?
Just nu nalkas studion och vi fokuserar vi på att skriva nytt material. Alla låtar är ungefär tio gånger bättre än våra tidigare så förhoppningsvis hinner vi visa upp dom i sommar! Håll utkik.
Missa inte: Du hittar även låten Elim i spellistan Svensk Pop för Apple Music och Spotify.
Nagoon
@Facebook
