Gammal är uppenbarligen äldst. Owe Thörnqvist tog hem inte bara en finalplats utan folkets hjärtan. Hela Twitter var helt kära i den gamle rock- och schlager-legenden. Det är lite charmigt på ett sätt, samtidigt som jag vill se alla kids som älskade Owe ikväll slänga in Boogieman Blues i sina spellistor i morgon för att toklyssna på låten istället för säg… FO&O eller Bella & Filippa. Inte lika troligt där kanske…
Det är väl här charmen och förbannelsen med Melodifestivalen ligger. Ena stunden kan de höja en bra låt som är bra på riktigt, och i nästa kan de sympatirösta på ett nummer som egentligen inte platsar i ramen för melodifestivalen 2017. I fallet Owe så kan väl jag med tycka det är lite charmigt. Men om hans boogie ska vara på bekostnad av Bella & Filippa eller Jasmine Kara vet jag inte om jag kan hålla med om.
Att Robin Bengtsson tog sig till final med sin Dressmann-reklamshow är helt rättvist dock. Bra låt som sätter sig efter första lyssningen. Han levererade absolut det säkraste numret och det går nog inte att påpeka för mycket hur mycket sex den killen trots allt är. De ögonen skojar man inte bort.
Att FO&O kom till Andra Chansen är kanske än en gång ett bevis på att den gruppen – hur mycket jag än gillar dem – är väldigt mycket luft. De är fullt medvetna om att de i första hand är en stor internet-hype med duktiga fans som lyfter dem för att de själva är duktiga på att vårda sina fans. Men de har inte haft några stora hits på radio och med det är de heller inte så breda som man kanske vill tro. Jag tycker dock numret är coolt och låten är bra. Men det hjälper uppenbarligen inte om de inte kan charma de redan frälsta. Till Andra Chansen måste de skala av coolheten och slå på charmen. Jag är fortfarande mållös över Oscars uttalande i förfilmen att de är innovatörer. Det kändes lite för självgott.
Måste även ge en elloge till Anton Hagman som jag trots allt gnällt på hela veckan. Han skötte sig bra idag. Han log mer och tittade in i kameran. Han är fortfarande inte helt framme. Osäkerheten känns för påtaglig hos honom. Men detta var han bästa framträdande på hela veckan. Nu kom det i och för sig när han verkligen behövde det, så bra jobbat!
Än än gång var det musiken som räddade programledarna. Clara Henrys Alcazar-akt och David Lindgrens green room-nummer var det som fick mig att tro mer på programmet i år. Receptet ”mer sång” är nog det bästa, även om jag tyckte att Claras musikalnummer var charmigt också. Så håll det på denna nivå. Det kommer inte gå till historien, men det blir ingen krasch. Det räcker för mig.
