Alltså Grace Jones . Vilken kvinna!
Grace Jones entrar scenen en 15 minuter senare än planerat. Antar att det har att göra med att hennes zebramönstrade kroppsmålning ska torka innan hon träder ut mellan scenens bakre skynken och möter den blöta Way Out West-publiken. För blöta är vi. Helvete vad det regnar. Eller inte som i stort sommarregn som avtar efter ett skyfall, utan mer ihållande regn som tillslut tränger igenom mina regnkläder. Inte för att jag har en direkt dålig uppsättning. Det är väl mer att tillslut tränger vatten igenom allt.
Men Grace Jones ser ut att må bra, när hon står på scenen enbart iklädd en korsettliknande klädsel som hon sedan alternerar med mantel eller peruk. Hon har sådan pondus att det är omöjligt att inte bli imponerad av henne. Visst, hennes låtar är ömsom vin och ömsom vatten, dock alltid lite för långa. Men vad gör det när hon glider bakom scenen efter mer eller mindre varje låt och fortsätter sjunga medan hon byter om, eller bara småpratar med oss samtidigt.
Självklart avslutar hon med Slave to the Rythm . Vilket hon också lika självklart gör medan hon rockar en rockring, igenom hela låten, och fortsätter efter medan hon presenterar bandet. Den 68-åriga sångerskan flämtar inte efter andan en enda gång, utan levererar sång och tal som den starka ikon hon är.
Wow säger jag!