Det var 2005 som Rick Astley släppte sitt senaste album Portrait efter en karriär som ett av de starkaste namnen under 80-talet.
Nu, 11 år senare är det dags för den klassiska 80-tals ikonen att fylla 50 år och med det även släppa ett album som heter just 50 .
Första singeln från skivan blev Keep Singing som släpptes för en månad sedan och vars video hade Sverigepremiär här i bloggen.
Förra veckan var Rick här i Sverige för att göra lite promotion, och jag fick möjlighet att samtala lite med honom.
-Förutom ett par singlar har det varit väldigt tyst om dig de senaste 10 åren. Var har du hållit hus?
Jag har mest gjort en massa konserter faktiskt. Det brukar bli ett 50-tal spelningar per år, så jag har rest mycket till bland annat Sydamerika, Australien och Japan men även en hel del här hemma i Europa.
Saken var den att jag hade väl aldrig riktigt tänkt att jag skulle släppa ett nytt album igen. För om vi ska vara ärliga känner jag mig inte direkt relevant längre i och med att jag är såpass gammal. Det har liksom aldrig funnits någon glöd att riktigt göra något nytt i och med att folk ändå bara vill höra mina gamla låtar.
Men så började folk hinta på sociala medier att de kanske ändå ville höra nytt material med mig, och när tillräckligt många människor säger samma sak börjar man ju tro på dem.
-Fast du släppte ju tillexempel Superman för några år sedan. Var det bara en singel eller hade du tänkt släppa ett album redan då?
Jag hade faktiskt spelat in en hel skiva, men valde att aldrig släppa den. Jag kände väl inte 100% för låtarna. Samtidigt var det ju väldigt längesedan jag faktiskt sålde några skivor, och då kändes det inte helt lockande att släppa något.
Men nu när jag ändå fyller 50 kändes det bra att få ut en ny singel på radion och spela in lite nya låtar för att göra året mer speciellt.
-Antar att det kan vara skönt att få sjunga lite nytt och inte bara vara den där nostalgiartisten?
Jo, fast samtidigt förstår jag hela den grejen. Jag var och såg ELO för ett tag sedan och jag verkligen älskar deras nya album. Men samtidigt vill jag egentligen bara höra dem sjunga Mr. Blue Sky och deras andra klassiska låtar. Men om man spelar lite av det nya och mycket av det gamla så funkar det för publiken.
-Var det någon av dina nya låtar som var en bidragande orsak till att du ville göra ett helt album denna gång?
Det var nog Keep Singing . Det var en av de första låtarna jag skrev och de vänner jag spelade upp den för sa att det var det bästa jag skrivit på många, många år. Det skapade lite självförtroende i att fortsätta.
Istället för att försöka få ett nytt skivkontrakt som killen som var stor på 80-talet och efter det försöka få ihop en skiva, valde jag att skriva en knippe låtar som jag kunde visa upp för skivbolaget och se om de var villiga att släppa det.
-Så du har skrivit allt på skivan eller har du jobbat tillsammans med någon?
Jag har skrivit, producerat och spelat in allt i min hemmastudio. Det enda jag inte klarade av att få till själv var de kvinnliga bakgrundssångerskorna. Haha.
Allt var en rolig utmaning för mig. Jag har ju spelat tillräckligt mycket live under mina år att jag kan spela en hel del instrument ganska bra. Visst jag skulle aldrig kunna sätta mig vid ett piano och köra igenom hela The Beatles katalog, men jag kan allt köra igenom mina egna… Eller kanske inte det heller, jag har nog glömt många av låtarna om jag tänker efter. Haha. Men om folk låter mig jobba i min takt så kan jag allt knåpa ihop en hel skiva.
-Nu kommer du ju från Stock Atkins Waterman-fabriken, så i början såg man dig mer som en produkt. Men när började du skriva allt själv?
Jag skrev faktiskt en del låtar redan på mitt första album, sedan blev några av mina egna låtar singlar på mitt andra album. Men visst, i och med genombrottet med Never Gonna Give You Up så hamnar man ju i ett visst fack, och det gjorde att jag fick skriva mina låtar på ett visst sätt som ändå passade Pete Waterman och deras koncept, annars hade de inte tagit med dem. Antar att det är lite som att vara med i en grupp, man måste anpassa sig efter gruppen och inte skiva death metal om man är med i en popgrupp.
-Skulle du säga att albumet har ett visst tema, mer än din 50-årsdag?
Det är mycket gospel på skivan. Inte på ett religiöst vis utan mer som en känsla. Jag har lärt mig att uppskatta en viss typ av musik och är ett stort fan av Bill Withers, så jag försöker gärna hitta den känslan i mina låtar. Sedan får man väl kalla det för plagiat om man vill, men Bill har funnits med såpass länge att många låtar har element i sig som han använde. Med andra ord: mycket amerikansk gospel och soul.
När vi spelade in Cry for help från Free fick jag en svaghet för körer som vi använde på den låten. Så det har jag gärna med också. Det är något mäktigt med den mänskliga rösten som instrument.
-Någon artist som inspirerar dig mycket nuförtiden?
Det finns så många duktiga sångare där ute. Jag såg Adele för några veckor sedan och hon kanske är ett givet och tråkigt svar, i och med att hon är vår tids största artist just nu. Men hon är ju det av en anledning, för när hon väl sjunger lyssnar folk. Hon skriver även låtar på ett sätt som berör många i och med att hon lägger hela sin själ i det hon skriver. Gör man både det och sjunger på det sättet hon gör, så har man en mycket fin kombination.
Sedan gillar jag Bruno Mars för att han också är otroligt bra sångare som lyckas gör saker som är klassiska, nästan retro. Men han gör det på sitt sätt och får det att låta modernt. Man hör ju tydligt att han är influerad av James Brown , och om han med det får dagens ungdom att få upp ögonen för James Brown är det ju bara bra.
-Vad skulle du säga är det du är mest stolt över i din karriär?
Jag vet inte om det är stolthet, men kanske mer tacksamhet att jag fortfarande får göra spelningar nu när jag är 50. Det trodde jag inte riktigt att jag skulle få göra nu. Hade du sagt det till mig när jag var 20 hade jag nog skrattat åt detta. Men tider har ändrats och ålder är inte samma idag som det var förr.
-Slutligen, have you given up yet?
HAHA, no definitely no.
Jag gav nog upp lagom tills jag var 30. Då kände jag att jag inte ville göra detta längre. Men jag har ju alltid älskat musiken. Jag blir fortfarande helt hänförd när jag går på konserter och älskar att lyssna på nya musik. Det är liksom ett äventyr när du får en ny skiva som du verkligen älskar.
Men då var jag så trött på att göra promotion för det hade inget med musiken att göra. Visst, jag förstår att jag måste göra intervjuer, för gör jag inte det kommer ingen veta att jag släppt en ny låt eller skiva och det vill jag ju. Men där och då kändes det lite som att vara avlägsen från musiken. Lite som att vara en kock och aldrig få laga mat, utan man bara pratar om det. Jag ville stå i köket istället för att prata om det.
Nu tycker jag det är en bra balans. Som sagt, jag är väldigt glad över att jag får prata med folk om min musik, för jag fattar att jag inte är det självklaraste namnet att prata med. Så det är jag otroligt tacksam för. Sedan vill man ju balansera det hela med att faktiskt står på en scen och sjunga lite då och så.
Rick Astley
@Facebook
