Det är i Gävle det händer.
Om de tre första deltävlingarna i Melodifestivalen var bra familjeunderhållning går det nu från bra till fantastiskt.
Vi har egentligen tre personer vi ska tacka för det: två manusförfattare och en artist.
Först gör Edward af Sillen och David Sundin något så vågat och starkt som att låta en kör sjunga Verner von Heidenstams Sverige som övergår till en ensam pojke som sjunger nationalsången. Men detta vill produktionen visa att det är hela Sveriges fest. Att alla är välkomna och alla har en plats i tävlingen. Men det är egentligen större än så. Efter det stämmer Sarah Dawn Finer in och sjunger en visa på hebreiska och Gina Dirawi övergår i arabiska för att sedan avslutas med att Jon Henrik Fjällgren jojkar tillsammans i finalen då alla på scenen sjunger nationallåten.
Det är ett så otroligt starkt ögonblick att jag sitter i arenan och gråter. För med det numret visar de att det inte bara är hela Sveriges fest. Det är hela världens fest, och alla är välkomna hit, till vårt land. När de avslutar nationallåten gör de det med ordet ”jorden” istället för ”norden”. Det säger verkligen allt.
Jag har nog aldrig varit så stolt över att vara svensk som just där och då.

Det andra ögonblicket är genombrottet av Frans .
Jag har ju hela veckan haft Frans som favorit med sin mysiga sommarpoplåt If I were sorry . Han har dock haft lite problem med att fånga kamerorna och inte helt övertygat på repetitionerna. Men i kväll händer det. Han tar mer eller mindre alla kameror, och möjligen borde han hålla kvar blicken i kameran någon sekund extra bara, sedan är han helt i mål. Publiken i arenan vinner han över med gång, och alla älskar honom ögonblickligen. Han charmar alla från barn till vuxna med sin sång och leende. Detta kommer garanterat bli 2016-års stora genombrott. (Visst, killen har sin Zlatan -låt i bagaget, men det var nästan 10 år sedan).
Gör han samma bedrift i morgon kommer Frans ohindrad gå direkt till final.

Då är jag mer tveksam till Molly Sandén .
Om låten är svag och aldrig vill lyfta, blir det inte bättre av att numret är helt kallt på skärmarna. När stroboskopen kör igång i refrängen finns där inget liv alls på scenen, och allt är bara industriellt och kyla. Jag sitter nästan och hatar mig själv för att jag inte gillar detta, för Molly är en fantastisk artist som jag respekterar hur mycket som helst. Men detta är tvärr inte så bra. Går hon vidare är det för att hon är Molly och att hon har en stark fanbase. Inte för att hon övertygar på scen eller med låt.

Då är Panetoz glädje mer min grej om jag ska vara ärlig. Det är röjigt, lite svennigt med sitt rockabilly-gung och samtidigt oförskämt underhållande. Det är omöjligt att inte dras med av tempot i låten. Jag hoppas verkligen detta går direkt till final i morgon. För det är det faktiskt värt. Speciellt när man som grupp kommer tillbaka med en bättre låt och nummer. Gick de direkt sist gång så borde de vara än mer självklara denna.

I botten är det enligt mig väldigt tydligt. Dolly Style och Stenmarck åker ut tillsammans med antingen Linda Bengtzing eller Eclipse . I min bok ser jag nog Eclipse som den mer självklara segraren över Bengtzing men vilket som funkar för min del.

Hur ser det ut i morgon då?
Jag sticker ut hakan och tippar resultatet så här:

Till final:
If I were sorry – Frans
Håll om mig hårt – Panetoz

Till andra chansen:
Youniverse – Molly Sandén
Runaways – Eclipse

Som sagt, jag är blir inte förvånad om Panetoz och Molly byter plats, men detta är faktiskt mest rättvist.
I morgon vet vi.