Senaste dagarna har jag tänkte väldigt mycket på Anna Book .
Inte direkt i tankarna att det är synd om henne för att hennes 9-års comeback i Melodifestivalen gick i stöpet, vilket i och för sig är tråkigt, men med facit i handen kanske det bästa som kunde hända. För ska vi vara ärliga så är Anna Book en mindre betydelsefull artist för det svenska musiklivet 2016 och har egentligen så varit sedan debuten. ABC och Samba Sambero må vara utmärkta karaokelåtar för dagens fester, men hennes pärlband av hits slutar tyvärr där.
Då ska hon istället vara mer glad över att hon just är en tydlig schlagerartist. För i vilket annat forum än i just Melodifestivalen kan du efter att ha framfört en diskad schlager enligt 1A-mallen får stående ovationer och överösas med kärlek på sociala medier?
Det känns inte som att Dag Finn skulle få några stående ovationer om han ställde sig upp på scenen tillsammans med Sha-Boom igen, eller vem hade brytt sig märkbart om Ankie Bagger sjöng Where where you last night i en mellanakt av Melodifestivalen (varför hon nu skulle göra det)? Vi hade säkert blivit nostalgiskt glada, men stående ovationer kan vi nog räkna bort.
Men när Anna Book, som är lite av en schlagerns underdog ställer sig på scenen i Göteborg får hon enbart kärlek. Inga hånskratt eller glåpord. Bara ren jävla schlagerkärlek från en publik som kanske inte kommer ge henne en ny karriär, men en publik som alltid, vad som än händer, kommer vara där för henne och ge henne så otroligt mycket mer tillbaka än vad hon själv någonsin kommer kunna ge.
Det är detta jag älskar med Melodifestivalen. Är man en tydlig schlagerartist som Carola , Charlotte Perrelli eller Magnus Carlsson , då finns publiken alltid där för dem. Om så bara under sex intensiva veckor om året, men gud vad de älskar sina schlagerikoner under dessa sex veckor.