Vissa artister blir det kärlek vid första ögonkastet.
Jag hör en låt, och känner med en gång att detta är 100% min musiksmak.
Så var det när jag hörde Maybe You med Say Lou Lou första gången. (Eller Saint Lou Lou som de hette då, innan de blev stämda av en tysk artist som hette något liknande. Istället för att dra det ganska nystartade namnet i en lång och onödig rättsprocess, valde syskonen Kilbey-Jansson att bara ändra namnet en aning).
Maybe you hade det där drömska och svävande över sig som uppskattades av mer eller mindre alla. Singeln hyllades från de små till de stora bloggarna världen över.
Saken var den att i början gick allt väldigt fort för Say Lou Lou.
Egentligen hade Elektra och Miranda inte tänkt ladda upp låten på nätet där och då, men så blev det och Maybe you spreds som en löpeld från blogg till blogg.
”Vi kastades ner i ett djupt hav och var tvungna att lära oss simma ganska fort,” mins Elektra om starten på hela projektet.
Kort efter att låten släppts blev de signade till den creddiga labeln Kitsuné , som lanserade låten internationellt, och strax efter det blev de bokade till Popagandas upplaga 2012.
”Vi hade bara skrivit tre låtar då, så vi fick skiva fler bara för att ha något att spela.”
Jag mins den spelningen.
Det var väldigt… trevande för att säga det milt. Men de lyckades ändå få ihop en del sköna låtar för den eftermiddagen och avslutade hela spelningen med en låt vars outro var si sådär åtta minuter. Allt för att fylla upp en setlist.
”Första gången vi spelade hade jag inte ens stått på en scen tidigare. Det är väldigt svårt att mäta sig med band som spelat ihop på scener i tio år innan då. Men det var bara att köra hårdare och spela mer. Själv känner jag att vi är långt ifrån färdigutvecklade som liveartister.”
Men som sagt, alla måste börja någonstans och när jag sedan sett duon på scen vid andra tillfällen har de verkligen utvecklats som grupp, både låtmässigt och scenmässigt.
Tvillingarna Elektra och Miranda är döttrar till Steve Kilbey från australienska gruppen The Church och Karin Jansson , som var med i punkbandet Pink Champagne i början på 80-talet.
Med andra ord har musiken alltid funnits runt tjejerna i deras uppväxt.
”Vi var inne på musikspåret ganska ofta när vi var yngre. Sedan fick vi lite andra idéer som att plugga, och hade den där jantelagsinställningen att ’jag kommer inte kunna bli något bra’.
Men på något sätt hittade vi alltid tillbaka till musiken, och det gjorde vi på allvar när vi var runt 18 år.”
-Hur är det att jobba tillsammans med din syster?
”Det är mycket tjaffs. Haha.
Vi kivas mycket, men den kreativa processen är mycket mer effektiv. Vi har ju en väldigt lika vision för bandet, både musikaliskt och visuellt vilket underlättar.”
-Ja, det känns som ni har en välregisserad framtoning. Har ni mycket kontroll över ert varumärke?
”Jag tror ingen artist kan ha 100% kontroll, men vi jobbar med människor vars stil vi diggar och som passar oss. Sedan får vi mötas och dela idéer. När allt är färdigt bestämmer vi hur bilderna ska se ut och hur allt ska låta.”
-Hur kom ert samarbete med Janne Kask till?
”Vi fick ett tips att vi borde jobba med honom.
Så vi träffades och klickade med en gång. Janne har varit med och skrivit hela plattan tillsammans med oss. Sedan har Addeboy vs Cliff varit med och producerat, samt Lindstrøm på ett litet hörn, vilket vi är jätteglada över att han ville samarbeta med oss.”
-Vad är er relation till Ebba Grön?
”Haha.
Vår mamma var ju med i punkvågen i början på 80-talet med Ebba Grön, så det är väl den kopplingen vi har.
När vi fick frågan att göra en cover på Uppgång och Fall kände vi att det dummaste vi skulle kunna göra var att försöka göra en punklåt i och med att vi inte spelar punk. Istället gjorde vi den i Say Lou Lou-tappning och tolka låten som vi gör våra låtar.”
-Skulle ni vilja spela in fler låtar på svenska?
”Vi tycker inte att vi låter som oss när vi sjunger på svenska. Men det är absolut kul och spännande att sjunga på svenska. Än så länge har vi aldrig ens försökt att skriva på svenska, för man måste skiva på ett mer fyndigt sätt för att det ska bli bra. Annars kan det lätt bli töntigt.
Då är det lättare att komma undan med saker på engelska.
Samtidigt finns det ju väldigt mycket svensk musik som är jättebra, så vi får se vad som händer.”
-Ni var även med på F!s valplatta när den släpptes i våras. Är ni starkt engagerade i kvinnokampen?
Ja, vi är engagerade i den feministiska kamp och uppvaknandet som är idag.
Vi ser samhällets i olika strukturer, lite som Feministisktinitiativ gör. Det är på grund av dessa strukturer som det finns mycket sexism och rasism idag.
Sedan finns det såklart andra partier vi sympatiserar med, men vi kände att det var viktigt att F! fick ta den plats den behövde, i och med att det inte finns ett annat parti som dem. Därför ville vi ge dem vår support och mer uppmärksamhet.
Nästa val är jag helt övertygad om att de kommer bli ännu större, för det är ett parti som verkligen behövs.
När Miljöpartiet kom tyckte folk också att de bara var ett enfrågeparti som inte skulle kunna regera Sverige. Men idag styr de landet tillsammans med Socialdemokraterna.”
-Det kommer äntligen en platta nu i Februari.
Hur går det med arbetet på den?
”Det har gått bra. Vi har jobbat på den i perioder under två år.
Nu i efterhand kanske man skulle sätta sig i fyra månader och bara få det färdigt. Men samtidigt har vi lärt oss så otroligt mycket under tiden. Nästa album kommer vi nog skriva mer under en specifik tid.
Men jag känner att det berättar allt som skett fram tills idag. Så det är mycket olika låtar och känslor samlade.”
-Slutligen, vem är Lou Lou?
”Det är en gammal släkting, typ en gammal familjelegend.”
Nya singeln Games for Girls som duon gjort med Lindstrøm är ute nu.
Albumet Lucid Dreaming släpps Februari 2015.
http://youtu.be/HxCzAWPtjM0
Say Lou Lou @
Facebook
