Med tanke på den ändå ganska svaga lineupen i Slottsskogen i år – nej, jag bryr mig inte så mycket om stora namn, jag vill ha bra namn – lyckades ändå tiden springa iväg, och jag hann inte se allt jag tänkte se.
För när man väl är där i Slottsskogen och solen står högt på himlen, vilket den faktiskt gjorde två av tre dagar, så spelar egentligen inte de där bokningarna så värst stor roll. Det är hela konceptet med Way Out West som jag ändå älskar, och återkommer för.
Dock valde Luger i år att göra Sveriges bästa bokningar till Stay Out West, och namnen som trängdes på de olika klubbarna var ett kraftprov från arrangörens sida. Ätligt så hade jag helst velat att en del av namnen flyttades till parken istället.
Många av dem skulle absolut passat fint på Linnéscenen, men visst, det är svårt att få plats med allt i Slottsskogen.

Annars flöt allt på bra.
Det är ett varierande utbud inne i parken vilket är skönt. Både med mat, dryck och köpupplevelser.
Årets nyhet i form av Dungen-scenen är nog det mest välkomnande inslaget måste jag säga, där artister och DJs trängs om att göra små konserter för publiken som här kan få dricka öl.
Kvar från i fjol var även det sköna öltältet där man kan köpa sig riktig finöl, vilket så klart uppskattas.
Way Out West fortsätter även med spåret om en miljömedveten och vegetarisk festival. Det tycker jag är fint.
Även Norrlands Guld hade anammat detta och tagit fram en ekologisk specialöl just för festvalen.
Det som fortfarande stör mig är att i mitt i all denna fina inställning om hållbarhet, värna om miljön och rättvisa, så tillåter festivalen fem cigarettbodar. Jag ser inte det hållbara i den ekvationen, och tycker faktiskt det är lite konstigt om man ena sekunden förespråkar vegetarisk för det är mer miljövänligt och i nästa förespråkar rökning.
Så nästa år tycker jag att de ska löpa linan ut och även välja bort denna miljö- och hälsobov.

Förslag till förbättring nästa år: fläktar i taket på Linnétältet.
När solen ligger på och det är så gott som vindstilla ute, blir det galet varmt i tältet. Några fläktar på de fyra pelarna som håller upp tältet hade nog gjort under med att skyffla runt luften.

Några höjdpunkter under festivalen var ändå Robyn & Röyksopp som skapade magi med sina låtar var för sig och även tillsammans.
Att jag fick träffa Above & Beyond , samt att de lyckades få igång en blöt publik under festivalens enda regntimma.
Hozier gjorde både ett gott intryck på mig med att vara rakt igenom supertrevig, samt en väldigt vettig människa som slåss för mänskliga rättigheter, och till råga på allt gör en riktigt bra konsert på Polketten. Extra plus för Gasten-personalen som kom ut och dansade lite för oss i publiken.
Fredagen på Trädgår’n var kul med en lysande konsert tillsammans med St. Lucia .
Det som var mindre bra var barpersonalen som efter två rundor igenom folket som står vid baren lyckas ignorera mig båda gångerna, och hens kollegor var inte så intresserade att hjälpa de heller. Det är sällan som jag blir riktigt sur på folk, men sådant gör mig pissförbannad. Men tur ändå att Jungle kunde leverera bra efter en sådan sak.
Till sist är det som vanligt otroligt trevligt att så många är på bra humör och är där för att ha kul. Det är väldigt sällan jag har sett överförfriskade människor eller slagsmål på Way Out West.
Det är väl det som är en av de där magiska sakerna med musik i allmänhet och Way Out West i synnerhet.

Ses nästa år.