Förra veckan fick jag ett litet hånskratt från en kollega när jag sa att årets final är en av de starkaste jag upplevt.
Hen tyckte uppenbarligen inte det.
Jag hävdar fortfarande att så är fallet.
Det må vara så att vi inte har den absoluta topplåten i år. Men det kan man inte förvänta sig av Melodifestivalen. Ska vi vara ärliga är det väl ingen som skriver om musik som sätter Melodifestivalen synonymt med riktigt bra musik. Det är mest avfärdat som plojig lördagsunderhållning. Som ändå lockar tre miljoner tittare fem veckor i rad, för att sedan fläska på till fyra miljoner sista veckan.
Men för att vara Melodifestivalen är 2014 ett år där jag personligen tycker vi vaskat fram (och ibland bort) riktigt bra poplåtar och en oerhört stark final.
En tävling där tillexempel en klippt och skuren Mello-låt som Survivour med Helena Paparizou åker via Andra Chansen, och där Hela Natten med Josef Johansson inte ens fick gå vidare – trots att det var årets absolut bästa låt. Det är faktiskt bara två låtar i finalen som jag känner att det var lite synd att de kom dit (Bröder med Linus Svenning samt Natural med Anton Ewald ). Annars kan jag ärligt säga att jag inte har några problem med startordningen – och jag har egentligen inte så mycket emot de två heller, men jag skulle lätt byta ut dem mot Outtrigger och Josef Johansson.
Finalen har en grym mix av modern radiopop, låtar för en något mognare publik och lättsamt klubbig popmusik. Låtar som sträcker sig från okej till mycket bra, och mycket av det är väldigt jämt.
Det är bidrag som tilltalar alla åldrar, och som borde göra lördagens final till något många kommer uppskatta musikaliskt sätt.
Det är här finalen är unik och starkast någonsin.
Att vi låtmässigt har ett jämnbra startfält med en bra mix.
Där Melodifestivalen istället fallerat i år är inramningen och presentationen.
Manuset har varit mycket bristfälligt, och kemin mellan programledarna har inte infunnit sig.
När folk säger att Melodifestivalen varit den sämsta någonsin är det nog detta man tänker på. Är inte den guidande handen stabil och vänlig, blir låtarna automatiskt sämre. För ska man sitta vecka efter vecka och se ett underhållningsprogram måste det just vara det – underhållning. Gärna med ordet ”trevlig” framför.
Problemet är att inte ens under finalen faller bitarna på plats för de inblandade.
Manuset saknar fyndighet och allt känns bara väldigt taffligt.
Vi får ett ABBA medley som vill osa stjärnglans, men som bara blir ett tråkigt frågetecken, där man väljer att inte ha med Waterloo , som liksom är Melodifestivals-ultimata låt, hur uttjötad den än må vara.
Det går åt en massa tid för att snacka om bakelser i green room – utan någon som helst finess eller poäng.
Bäst blir det när Anders och Nour får improvisera när tekniken inte funkar i omröstningen. Då visar det sig att de finner sig i svåra situationer och faktiskt kan vara roliga.
Så egentligen borde de satsa på att köra hela sändningen utan manus och låta dem improvisera? Det kan omöjligt bli sämre.
Artisterna känns bättre och säkrare under genrepet.
Anton lyckas till och med inte låta ansträngd när han sjunger inledningen av sin Natural, vilket måste ha varit första gången det har hänt alla gånger jag sett det bidraget. Det skulle kunna ge honom en del extrapoäng i morgon, om det håller i sig.
Annars kan jag inte sluta imponeras av Sanna och Helena, samt Alcazar som visar var skåpet ska stå. Det är ändå ett bevis på att vi behöver mångfalden i Melodifestivalen, när de starkaste artisterna är de som har starkast koppling till festivalen.
Sanna känns dock som den självklara vinnaren om man tänker hur både publiken och juryn kommer lägga sina röster. Medan Ace Wilder känns som en modern vinnare i mina ögon och jag tror faktiskt att hon kommer ta hem de flesta rösterna från publiken. Då kommer det hänga på hur höga poäng hon får från den internationella juryn.
Men vem vet. Det kanske finns en del i den internationella juryn som även de ser den faktiska hitpotentialen i Ace Wilders låt.
Om jag då ska våga mig på att tippa ett resultat.
Jag tycker som sagt att det är galet svårt i år. Att det mest troligt handlar om vem av Sanna eller Alice som tar hem allt är nästan givet. Men det svåra är hur de andra rösterna faller. En låt kan ju få bra skjuts av den internationella juryn, samtidigt som den inte alls är direkt uppskattad av tittarna – och tvärt om. Men jag tror faktiskt att många av låtarna får ganska lika antal röster från publiken när man slår ut allt.
Om jag då skulle sticka ut hakan och säga hur jag tror det går i kväll är det så här:
1. Ace Wilder
2. Sanna Nielsen
3. Alcazar
4. Panetoz
5. Oscar Zia
6. Anton Ewald
7. Helena Paparizou
8. Yohio
9. Ellen Benediktson
10. Linus Svenning
Vid si sådär 21:45 vet vi hur rätt eller fel jag hade.