Det är sällan som jag blir så förbannad som jag blev under Melodifestivalen idag.
Ja, det är lika bra att få ur mig detta med en gång. Men jag verkligen H-A-T-A-R Ellinore Holmer just nu.
Inte nog med att hon inte träffade en enda ton när hon sjöng, hon snodde (enligt mig) Josef Johanssons möjlighet att gå vidare. Visst han kom sjua, så han var väl helt chanslös om man ska se nyktert på detta – MEN ÄNDÅ. Att folk sedan tar henne vidare till Andra Chansen..? Det finns liksom inget mer att säga efter det. Hade ni stängt av volymen på TVn medan ni tittade på programmet?

Tyvärr har Melodifestivalen  för lite att göra med musik och för mycket att göra om folks känslor och tyckte om artisten.
Det skulle faktiskt kunna spegla varför Anton gick vidare till final också. 
Han är söt, och lätt att gilla. Han dansar som en gud och har många fans. Men låten är väldigt svag och jag har nog aldrig hört någon sjunga så ansträngt på länge.
Nej, han sjöng inte falskt (som Ellinore), men inledningen var långt ifrån njutbar, och låten är långt ifrån den nivå Begging var förra året. Så även här gick en sämre låt direkt till final för att sångaren har fördelen att vara mer känd än att ha en bättre låt.
Det är lite synd att det ska vara så. Att bättre artister och låtar får stryka på foten av den anledningen. Så har det i och för sig alltid varit, men det har nog inte varit så uppenbart som i kväll.
Men med det sagt så var det inget att vara förvånad över att Anton gick direkt till final. Han ska väl vara där. Det är mest det faktum att han inte levererade med en ganska tråkig låt som i mina ögon gjorde att han tyvärr inte förtjänar att vara i final.

Ärligt. Jag fattar inte varför folk inte röstade mer på Josef och hans låt.
Han levererade den riktigt bra på scenen.
Han är charmig och sjunger bra.
Låten är ju en lysande poplåt och faktiskt en av de bättre under hela festivalen. Jag förstår verkligen inte vad som inte funkade mellan honom och tittarna. Jag hade så velat ha honom i final eller Andra Chansen nästa vecka.

Dock att Alcazar gick vidare till final var en bra sak.
Blame it on the Disco är som sagt som en Greatest Hits-samling med gruppen komprimerad ner i en låt. De hade lagt mycket pengar på numret, och Warner fick valuta för pengarna denna gång. Jag är riktigt glad att ha dem i final, för det är helt klart där den hör hemma.
Det var även lite kul att Ammotrack gick vidare till Andra Chansen.
Det var en schlagerförklädd rocklåt, som kändes passande för festivalen. Sedan får vi se hur det går mot Outtrigger . Där tror jag Helsingborgbandet tar hem fler röster.

Programmet i övrigt?
En positiv överraskning var  Vargmust-inslaget med Nour och Anders .
Det var ändå kul underhållning måste jag erkänna och jag gillade deras  Winnebäck -parodi. Tänk om manus och engagemang hade varit på denna nivå hela tiden?
Att sedan Tomas Ledin sattes in som mellanakt var väl ett tydligt bevis på desperationen att få programmet mer folkligt.
Just mellanakter och manus får väl anses som förlorat i år. Inget har lyft när det kommer till det.
Det är som Nour och Anders är två minuspoler som inte vill dra till sig varandra eller publiken.
Saken är den att två programledare ska vara två personer alla vill tillbringa en hel middag tillsammans med. Just nu känns det inte som de själva vill äta tillsammans, och det smittar av sig.
Så här är väl festivalens största problem. När hjärtat som ska driva runt hela programmet stöter bort sig själv. Ja då finns det inte så mycket att göra för att hjälpa mot en kollaps.

Slutligen har vi i dagsläget ändå en stark final och den absolut starkaste Andra Chansen i festivalens historia – om man inte räknar med Ellinore då. Så jag tycker ändå vi gjort ett bra jobb med att skapa en imponerande final.
Även om jag själv hade velat haft Josef i någon av de två kommande programmen.