Det är så otroligt befriande med ett band som The Lovers Of Valdaro.
En grupp som gör 80-talsfierad synthpop med stolthet och som framförallt gör det bra. Det finns så många dussinartister i Sverige som äskar synthpoppen, men som inte riktigt lärt sig att en bra poplåt som ska färgas av det årtiondet behöver en stark melodi. Där fallerar det för allt för många. En synthslinga gör inte en bra låt, en bra melodi gör en bra låt.
Så när Erik Gabriel Høiby och Adam Warhester släppte debutsingeln Lost forever kändes de – tillsammans med Nordik Sonar ska jag tillägga – som en ny frisk fläkt inom genren. Där det poppiga får ta plats och man inte skäms för att göra pop som är camp.
Debuten tog dem till Melodifestivalen 2019 och nu har de släppt EP:n Euphoric Melancholic Electronic, yes quite lysande namn.
Två låtar där vemod och synthpop kolliderar i glittrande 80-talsinjicerad pop. Det är svårt att inte älska detta – i alla fall inte för en popnörd som mig.
Sedan tar det nästan emot att säga att deras cover på Nick Kamens f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-a låt I promised myself som avslutar EP:n är bäst på hela plattan. Inte för att de andra låtarna är dåliga, tvärt om. Men helvete vilken fantastisk låt det är. Killarna blåser nytt liv i låten igenom att göra den så överdramatisk att de skulle få självaste Norma Desmond i Sunset Blvd. att kännas som ett hopplöst underspel.
Kärlek!
Johan Alexed
Grundare och chefredaktör för Popmuzik. Älskar popmusik i största allmänhet och mina husgudar är Pet Shop Boys. Tycker att en bra låt är en låt som jag vill lyssna på mer än en gång.