Bara några dagar efter att Stockholm Pride släppte årets pridelåt I got you som framförs av ingen mindre än Ola Salo , släppte en tämligen okänd artist vid namn Drillpojken sin underbart popiga debutsingel Martina .
I låten sjunger Drillpojken om hur han blev mobbad som liten och hånfullt kallades Martina istället för sitt riktiga namn Martin av de tuffa killarna i skolan. Men som med åren blivit trygg i sig själv och istället omfamnar sitt feminina jag och med det blivit mycket starkare i sig själv än de som mobbat.
Bara där tror jag att 95% av alla bögar känner igen sig mer än i den glättiga stå-för-den-du-är-för-kärleken-är-starkast låt Salo slängt ihop (även om det är en lysande poplåt).
Jag tror alla på ett eller annat sätt fick gliringar eller rena hot och slagord (eller fysiska slag) för att man inte passade in, och inte var lika ”killig” som alla andra i klassen.
Själv har jag klarat mig väldigt bra under min uppväxt från att bli mobbad. Men visst, det fanns de som antog, och som i mindre utsträckning kom med gliringar eller hån. Bara för att man inte alltid passade in i den där mallen de själva målat upp.
”Jag var ju den där fjolliga killen i klassen som bara hade massa tjejkompisar, vilket inte sågs med blida ögon av de tuffa grabbarna i Borlänge.
Jag blev retad för att jag var tjejig, och då kom namnet Martina. I högstadiet är ju sådant väldigt känsligt i och med att det händer mycket i kropp och knopp hos alla. Just då hade jag inte kommit ut, eller ens fattat själv att jag var bög, så det slog nog ann en del strängar, och att jag började tänka i de banorna.
Nu i vuxen ålder skulle jag absolut inte bry mig, och som den feminist jag är hade jag nog skakat om mitt gamla jag och sagt ’varför är det så hemskt att bli kallad kvinna?’” Martin skrattar när han säger det, med dramatisk röst.
Men ändå har händelserna från hans ungdom följt honom igenom livet.
Som när han står på scenen och han kan se hur två killar viskar något till varandra. Då antar han att det är om honom de viskar, och den lilla pojken som han gömt djupt inom sig väcks till liv om än bara för en sekund.
Det var efter just en sådan föreställning han bestämde sig för att skriva låten Martina.
Martin Redhe Nord , som är mannen bakom Drillpojken, växte upp – liksom jag själv faktiskt – till mycket dramatisk musik. Det var soundtrack från Disney-filmer och klassisk musik som präglade hans uppväxt.
Martins syster var mer av ett popsnöre i kontrast till lillebrodern, och hon lyssnade på allt från Guns ’n’ Roses , Tracy Chapman och Cher . Det var även hon som introducerade Martin till svensk popmusik i form av artister som Lars Winnerbäck , Håkan Hellström och Kent .
När sedan Peace & Love-festivalen drog igång i hans hemstad kunde han äntligen uppleva popmusik live, och han imponerades alltid av de mer konceptuella artisterna som hade tema i allt från skiva till framtoning och konsert.
Mycket av det Martin älskade hamnade tillslut i en och samma grupp. När The Ark , med en flamboyant Ola Salo lekte med mansroller till bombastisk musik. Där hittade Martin hem.
Martin har sedan livnärt sig på att vara skådespelare och musikalartist i olika sammanhang. så det teatrala i samband med musiken har alltid följt med honom på ett eller annat sätt.
Året var 2010 och två giganter släppte skivor under samma år.
Daniel Adams-Ray och Oskar Linnros . Till detta kom även Veronica Maggios platta bara strax efter.
”Då blev jag så sjukt inspirerad och fick en riktning. Jag började jobba med min egna musik och det föll sig ganska naturligt att det blev pop på svenska.
Det kan finnas något enkelt och rak i det svenska språket, som gör det mer poetiskt.”
Martin hade jobbat med Lena Philipsson under hennes senaste show och hade där stiftat bekantskap med Jerker Eklund som är gitarrist och producent.
Han har hjälpt Martin förverkliga sina ord till melodier.
”Jag ville ha ett poppigt driv i Martina som var lite Linnros- eller Hellström-aktigt, samtidigt som det skulle vara stort med stråkar och körer.
Sedan är jag väldigt glad över att jag fick till försoningen i refrängen, så det inte bara blir bittert utan att jag faktiskt gått vidare.”
Vi pratar lite om framtiden med Drillpojken.
Martin berättar att han skrivit ihop en EP som han vill släppa lagom till hösten, samt att han kanske släpper en singel till innan själva EPn.
Det som gör Drillpojken så unikt är att han sjunger om saker som inte är direkt typiska för en homoartist där disco, glitter och glamour är det huvudsakliga. Han sjunger lika vemodigt om vardagen som Håkan Hellström, och som likt Håkan kan sätta ord på våra känslor och drömmar. Där den egentlige skillnaden är att Drillpojken inte är en euforisk Göteborgare som hejar på Gais, utan en modig homosexuell man som vågar stå upp för att man är annorlunda.
Lyssna på Drillpojken
Drillpojken @
Facebook
Foton: Patricia Reyes
