Det är svårt att skriva ner sina största idoler, men ibland måste jag tyvärr erkänna för mig själv att inte ens Pet Shop Boys kan vara helt felfria en hel kariär.
Nu hade jag i och för sig relativt låga förväntningar inför Elysium . -Det kändes som skivan skulle hamna nere vid Release och (halva) Bilingual efter de låtar jag hörde innan releasen.
Mina farvågor besannades tyvärr.
Det positiva först då.
Jag gillar mycket av produktionen på skivan.
Första spåret Leaving är till exempel lekfullt i arrangemanget och låter nästan som ett spår som skulle hamna på en tidig 90-tals skiva med gruppen.
Texterna är oftast bra. Neil Tennant är ju trots allt en mästare på att skriva smarta poptexter, som inte bara är trallvänligt och nonsensaktiga, utan att han faktiskt berättar något. Speciellt Your early stuff är lysande, där han radar upp alla uttalanden från taxichaufförer som frågat dem om varför de ens håller på när de är så gamla, och att de var bättre förr. Det är skön självdistans för en grupp som snart varit aktiva i 30 år.
Men problemet med just nämnda låt är att det är en kul låt – vilket inte gör att den är fantastisk. Samma gäller med Ego Music som är känga till alla internetfenomen, b-kändisar och artister som ska ta över världen efter en singel och en TV-show. Lysande kul, men ingen singel.
Här är egentligen albumets största problem. Den innehåller inga hits.
Inte ens singeln Winner var vidare rolig som singel – även om det är en helt okej låt.
Hitmaskinen Pet Shop Boys har med Elysium stannat av och vi får tyvärr ett blekt album som vi aldrig kommer nämna när vi räknar upp deras bästa.
Låtar som Hold on , vars hopplösa ”tro på dig själv”-text och Disney-körer får mig att bli rent förbannad. Eller den hopplöst bossanova-flörten Give it a go .
När jag summerar spåren är det faktiskt bara Roxette -balladen Breathing space som får mig att på riktigt tända till. Absolut inte en låt som kommer i närheten av ballader/ mid tempo-låtar som Jealousy , Being Boring eller The way it used to be , men för detta album är den det bästa vi fick.
När albumet ebbar ut till tonerna av albumets andra bättre låt, Requiem in denim and leopardskin , som snyggt mixar ihop produktionen av West End Girs samt deras Dusty -skrivna Nothing has been proved till tonerna av något som liknar Love Boat -temat intalar jag mig själv att detta ändå bara är ett mellanalbum till den mer dansanta fortsättning som kommer redan nästa år.
Då hoppas jag att de hittat sig själva igen.
45%
Ladda ner dessa spår: Breathing space , Memory of the future , Requiem in denim and leopardskin .
