Då var tre dagar i Slottsskogen över för denna gång.
Vilka fantastiska dagar det ändå varit!
Än en gång visar arrangörerna att man kan göra en riktigt grym festival, som inte bara fokuserar på musik, utan även konst, miljö, film och kultur i största allmänhet.
Det blir en riktigt bra mix där upplevelserna är spridda runtom staden under hela dygnet.
Men festivalens kärna är ändå Slottsskogen och här har man sett till att allt funkar.
Det är smidigt att ta sig in på området. Allt är väl skyltat och det råder ingen tvekan om vilken scen man står vid.
Upplevelserna börjar nästan med en gång med matstånd och smarta pop-upp butiker där sponsorer visar sina bästa sidor.
Även områden har fått sig ett lyft i år, med en riktig pub som serverade bra öl och inte bara tråkig fatöl. I det området kunde man sitta i soffor eller hänga kring ståbord och bara njuta.
Även Linnéscenen fick sig en ansiktslyftning där ölområdet nu står mitt framför scenen. Även det ett lyft om man vill ta en öl och samtidigt uppleva musiken.

Tråkigaste delen för festivalen var det ostadiga vädret.
Nu var det inte riktigt så att det spöregnade hela tiden. Det var mer några lätta skurar samt en lite längre, som inte riktigt byggde på den sköna stämningen. Men vädret gör lite av en festival, och bara mulet hade täckt för att hålla oss än mer nöjda.

Att Neil Young ställer in bara några minuter innan han ska på är självklart tråkigt.
Synd om de fans som mer eller mindre bara köpte biljett för att se honom.
Samtidigt är det sådant som händer och det är inte mycket att göra. Bara hoppas att man hittar nya guldkorn bland artisterna.
Men tyvärr har det varit en hel del stora namn som hoppat av festivalen i år.
Solange , Azelia Banks , The Roots och Tom Odell ställde in innan Way Out West-veckan ens började.
Det är självklart inte så bra för festivalens trovärdigheten som artistbokare. Att på papperet locka med stora namn för att sälja biljetter och i nästa stund stryka dem ser inte så snyggt ut.
Även här är det knappast Way Out West som styr över artisters avhopp. Men det är aldrig kul att vara festivalen som år efter år blir av med ett par av sina huvudakter innan festivalens början.
För mig blev det grymt ändå, även om jag hade velat se Tom Odell live.
Jag fick ju en helt magisk konsert och presentation av Daniel Adams-Ray . Håkan Hellström fick hela Slottsskogen att dansa och jag blev än mer imponerad av Phosphorescent .
Men allt avslutades elektroniskt och popigt med Little Boots och houseigt med årets bästa dansakt Disclosure .
Jag kunde inte få det så mycket bättre, jag lovar.

Men festivalen är inget utan sin publik.
Fan vad duktiga ni är!
Det är skön stämning från första stund till sista.
Även när Neil Young ställde in var ni besvikna men förstående, ryckte på axlarna och tog en öl.
Det är faktiskt en av anledningarna till att Way Out West blir så bra år efter år. Publiken kommer dit och äskar musik, stämningen och varandra. Just i de ögonblicken fattar man hur viktigt detta ändå är för staden Göteborg. Vi borde nästan ha fler av denna typ av tillställning.
När folk kommer för att se fotboll kan det tyvärr sluta i bråk även om stämningen kan vara bra till en början. Här behåller alla den där sköna, hoppfulla stämningen i tre hela dagar!
Med andra ord är det verkligen musiken som förenar oss – alltid!

Tack!