Coldplay närmar sig slutet med albumet Moon Music. Över tio spår påkallar bandet "The Unifying Power of Love" genom psykadelisk arenapoprock. Ett mäktigt anslag som dessvärre landar i innehållslösa texter och sövande ljudbilder. Fragment av den magi som är Coldplay går att återfinna i vissa produktionsval, men för att detta album ska bli levande live behövs mer än självlysande armband och färgglada ljusshower. Som helhet att betrakta känns detta som ett album vars främsta anledning är att ge bandet en anledning att fortsätta turnera ett tag till än att faktiskt ha något att säga.
När vände lyckan för Coldplay? Under det senaste decenniet har det brittiska bandet gått från att hånade för deras kommersiella pop-rock, till att förändra en hel bransch och få fans att röras till tårar. När Chris Martin frontade Glastonbury för femte gången i år hyllades det som en triumf. Men Coldplays liveshow Experience är en sak och har dessutom paketeras till en skicklig gimmick med överraskningsgäster, upplysta armband och en högteknologisk laserskärm. Plockar vi bort allt detta och enbart lyssnar på deras nya album Moon Music är mest musik och texter, vilket är ett problem för ett band som tidigare haft själ.
Coldplays 10-spårs ode till ”The Unifying Power of Love” känns som psykadelia för en man vars drog är vaniljextrakt, ytterst slätstruket. Låtarna är pretentiöst förpackade och alltför ofta kantade av sträckor av slö sövande atmosfär. Precis som på albumöppnaren MOON MUSIC, ett eteriskt läte som ger efter för lite klingande arpeggion och mjuk låg sång som försiktigt skrapa på ytan av Martins röstkapacitet. Skarpare blir dock sångarens stämma på feelslikeimfallinginlove – en av albumets bättre låtar, och precis den sortens serotoninpumpade pop som Coldplay har hyllat tidigare. Men det går inte att komma runt texternas banalitet, de där nedsuttna klichéerna och klumpiga meningarna ”Baby, it’s my mind you blow”. I call-and-response bridge-sektionen hör vi Martin fylla i sin melodi med en hel rad av ”la la la”, något han för övrigt gör upprepade gånger på hela skivan. På andra håll innehåller We Pray lite Viva La Vida-liknande stråkar och en väl tilltagen mängd andra artister: Little Simz; Burna Boy, den palestinsk-chilenska musikern Elyanna samt den argentinska sångerskan Tini.
Andra låtar klarar sig ännu sämre och upprepar plågsamt ett mycket grundläggande tema: ain’t love grand? För att på andra spår som iAAM vilja ta en ansats för det där arenanaklara soundet, men tyvärr ändå landa i metaforer och påklistrade klyschor. Lägg därtill att sjunga om en queer-individ som möter homofobi i JUPiTER, men göra det med taskig fingertoppskänsla och ”upp till kamp budskap”. Verkshöjden lyser med sin frånvaro…
Albumets fokusspår All my love inleds intressant och är ett försök att uppnå den där ballad-magin som bara Coldplay kan uppnå. Chris landar dock åter i klyschor och jämför livet med årstider och vädret och jag känner att det här albumet är mer en anledning att fortsätta turnera ett tag till än att faktiskt ha något att säga.
Om du uppskattar att läsa om ny musik i bloggen, får du gärna stötta arbetet med Popmuzik som Patreon. Det hjälper en oberoende musikblogg otroligt mycket om du kan bidra som Popmuzik Liker med 12 kr i månaden eller Popmuzik Lover med 32 kr. Det gör det möjligt att driva bloggen vidare som en bred och nyfiken musikblogg där du dagligen kan få nya musiktips varvat med intervjuer och recensioner, samt att det faktiskt hjälper artister om de har en plattform som de kan nå ut med sin musik på.
Tack för ditt stöd.
