Resan mot Katy Perrys sjunde studioalbum 143 började med den kontroversiella singeln Womans World signerad Dr. Luke. Liksom alltid bjöd artisten på en spektakulär musikvideo med extra allt, men budskapet gav definitivt en dålig smak i munnen. Safe to say, låten går till historien som den sämsta lead-singlar från ett Perry-album. För att lindra det platta fallet släpptes snart därefter Lifetimes, en intetsägande EDM-inspirerad lounge-låt som gör sig bättre som bakgrundsmusik än radiopop. Sagan säger att två flopp-låtar som föregår en platta bör resultera i att artisten antingen drar in sitt album eller går mot en rejäl kalkon. När Katy nyligen hyllades på VMA droppade hon sista singeln från plattan Im his, He’s mine. En låt som gav en gnutta hopp om att fullängdaren ändå skulle kunna gå oss något annat än mellanmjölk. Men när 143 nu är ute i världen haglar sågningarna från alla recensenter runtom klotet. Katy spås gå mot att totalt rasera hela sitt musikarv och köra sin karriär i botten, riktigt så hård kanske inte riktigt jag känner för att vara. Vi kan dock vara överens om att detta är artistens sämsta och mest intetsägande album i karriären. Perry kämpar för att nå sina glansdagar men om detta är hennes bästa försök är det skämskudde. Så med utgångspunkten att detta inte är bra, kan vi ändå försöka finna några ljusglimtar.

Albumet rubriceras som ett sprudlande dans-popalbum där sifferkombinationen 143 uttrycker kärleken som ett genomgående budskap. Avslutningslåten WONDER är den som passar in bäst på temat. Vi hör artistens dotter sjunga några ord till den den melodiska top-linen. Refrängen är riktigt stark och hade förtjäntt en bättre inramning än det daterade EDM-dunket som diskats upp av producenterna Stargate och Cirkut.

Bland gästartister dras omedelbart blicken till 21 Savage och Kim Petras. Namn som  på albumet sammansvetsade till ganska tunna bidrag av trap-influerad pop. GIMME GIMME behöver knappt kommenteras, med sin översexuella text och avsaknad av hook känns den felplacerad i sammanhanget. Men GORGEOUS signerad Max Martin har ändå tillräckligt med klet för att fastna mot musikväggen en stund. Jag vill gärna tycka om fler låtar, men ALL THE LOVE, NIRVANA, ARTIFICIAL och TRUTH som kommer i följd finns det verkligen inget att säga något om, de är totalt blasé. Vilket också är 143:s stora problem. Det känns lite otidsenligt aläppa ut ett mediokert popalbum som dessutom har oturen att hamna i kölvattnet av Charli xcx’s Brat, Chappell Roans The Rise and Fall of a Midwest Princess och Sabrina Carpenters Short N’ Sweet. Det som en gång skulle ha räckt, åtminstone kommersiellt, kommer inte ens fånga en sekund från av en scrollande TikTok-ungdoms uppmärksamhet.