Nyligen gick Griff ut i medier och förklaringen att hennes stundande album Vertigo skapades ur ett delirium sprunget från en post-pandemisk turné-överdos där hon uppträtt på stadionshower med Coldplay, Ed Sheeran och Dua Lipa. Bland dessa blixtar av intensitet fann sig den 23-åriga artisten på airbnbs över hela Europa i försök att kanalisera whiplash-liknande känslor in i ett debutalbum. Att hon lyckades så briljant som på Vertigo är beundransvärt. 

Efter att ha slagit igenom med singeln Black Hole och mixtapet One Foot in Front of the Other kallade Griff sig själv för en motvillig popstjärna samtidigt som hon bevisade en oförmåga att sluta skriva oemotståndliga hooks. Efter att ha vuxit upp på en diet av Taylor Swift och Sia, gör hon sin egen tolkning av pop som svänger precis vänster om mainstream.

Släppt i tre volymer visar albumet hela bredden av artistens ambition och talang. Låtsamlingen är förankrat i sin lead-singel Vertigo, en låt som symboliserar den känslomässiga intensiteten i skapandeprocessen bakom plattan. ”Du är rädd för kärlek, ja, är vi inte alla?” säger hon till en osäker älskare och visar sin styrka som en ärlig och smart låtskrivare. Oavsett om hon drar sig tillbaka från kändisskap och dagsljus på Into the walls eller ger en känslomässig kyss till någon som inte är redo för en relation på Astronaut är känslorna komplicerade och aldrig beströdda med ett skimrande sockerlag.

Om Black Hole var Griffs stora popgenombrott borde nästa steg säkras av Miss me too. En låt om att sörja gamla versioner av sig själv som tappas när man lämnar ett förhållande eller går vidare i sitt liv. Griff tar sig an ämnet med iver och energi såväl som sorg. ”Jag drack drinkarna, jag skakade handen / Och jag trodde på planen”, reflekterar hon innan låten galopperar in i en ostoppbar refräng som minns Swift såväl som Lorde, hennes närmaste popstjärnesyskon när det gäller ton och humör.

Medan One Foot in Front of the Other var nästan helt egenproducerad, välkomnar Griff sakta och försiktigt andra in i sin kreativa krets. Mura Masas identitet hörs exempelvis tydligt på den knäppa Cycleso och Congee har författat en mängd låtar. Men Griff styr fortfarande skeppet och hennes produktion är en oersättlig del av musiken. Liksom Lorde dyker bakgrundssång in och ut ur mixen hela tiden, vilket gör Tears for fun till en spännande berg-och-dalbana, ”The deepest cuts, they heal so slow”, sjunger hon på spårets dunkande refräng. 

Genomgående nöjer sig inte Vertigo med lätta lösningar eller snygga storylines. Istället ser albumet Griff arbeta sig igenom allt med ärlighet och smärta, vilket gör henne till en fantastisk och unik ny popstjärna.

Dagliga musiktips. Intervjuer med aktuella artister. Recensioner och musikkrönikor. Om du har möjlighet får du gärna stötta arbetet med Popmuzik som Patreon. Ditt bidrag som Popmuzik Liker eller Popmuzik Lover gör det möjligt att driva bloggen vidare som en bred och nyfiken musikblogg. Tack så mycket.