Jag såg dokumentären This is Benjamin Ingrosso Part 1 på Max för någon vecka sedan.
En dokumentär där vi i första hand får följa Benjamin under året som gått och hur han, hans manager Timothy Collins och musikbolag planerar att få honom att slå internationellt. Att göra honom till den första manliga svenska superstjärnan vid sidan av ABBA, Ace of Base, Roxette, Robyn och Tove Lo. Definitivt ett stort mål, men också något som en talang som Benjamin Ingrosso kanske skulle kunna klara av. Kanske. (Jag killgissar och tänker att det nästa avsnitt kommer till höst och kanske ett till om ett år, så vi får följa hela vägen).
Dokumentären ger oss två sidor av Benjamin. Den spralliga, glada artisten som lever och andas musik. Jag har ju följt honom sedan han debuterade med Fall in love 2015 då jag intervjuade honom över telefon en sömnig förmiddag. Redan då kunde jag känna att Benjamin skulle bli något speciellt. Med eller utan sitt efternamn, så är han en enorm talang och just den talangen får man verkligen uppleva i denna dokumentär. Hur han försöker få allt att bli perfekt i studion och när han spelar live. Hur hans ögon glimmar till när han ska beskriva sin vision av musiken. Men också ödmjukheten i att han inte sätter sig själv på en piedestal. Saker som gör Benjamin otroligt likeable.
Men vi får också en annan sida av Ingrosso. Den mörkare, med självtvivel och självhat. Där han inte tror att någon gillar honom, där ärren från barndomen med få vänner och en känsla av övergivenhet är stor. Det är faktiskt plågsamt att se hans utbrott i avsnittet. Hur han skriker åt sig själv i spegeln och hatar allt med den han är. Jag skulle inte säga att det är detta som gör honom mänsklig, för jag tror det är få som har sådant stort självförakt. Men det gör honom så otroligt sårbar. Det spelar ingen roll vilket efternamn man har. Hjärnspöken finns där ändå. Som när han inte tror att Kite kommer att flyga alls i Sverige. Hur han innan släppet mer eller mindre känner att den kommer att floppa. Dagen efter ligger låten etta på Spotify. Så tyvärr känns just Benjamins hjärnspöken så obefogade. För han är verkligen en enormt stor talang. Men det är alltid svårt att se sina egna styrkor när man själv väljer att blunda för dem.
Det är också här som min nästa tanke med serien och hela det internationella projektet kommer in. Benjamin är en stor talang och har alla möjligheter att slå brett. Hans musik är verkligen såpass bra och universell att den borde funka lika bra här i Sverige som i Australien, Storbritannien, USA och Japan. Det som skavet med hela projektet att lansera Benjamin som Sveriges första internationella manliga superstjärna är att det någonstans känns konstgjort och något forcerat. Universal Music pumpar in pengar i marknadsföring, Benjamin stressar mellan olika musikkontor ute i Europa för att visa upp sig och målet är att slå i USA. Jag vet inte, men jag får lite den där eftersmaken i munnen att Universal har en checklista som de kan bocka av och sedan är de nöjda. ”Vi fick in Benjamin på tre Late Night-shower och en topp 20 Billboard-placering, samt åtta spelningar runt om i USA, gött”. Det enda det gör är att första singeln efter eller nästkommande albumet sätter ännu större press på Benjamin att överträffa sig själv och med hans självhat som visades i första avsnittet kan det gå riktigt illa om han inte gör det (eller bara känner att inte gjorde det). USA är inte riktigt landet som gör det enkelt för artister. De ska gärna jobba 32 timmar om dygnet, nio dagar i veckan. Hela tiden sälja sig själv och vara artisten alla vill ha. För i morgon kommer nästa stjärna som fångar folks intresse. Så om inte Benjamin stressas sönder av sig själv, så lär USA fixa den biten.
Personligen hade jag nog kollat österut och satt målet i Japan och Sydkorea. USA är trevligt, men det är mer vi svenskars dröm om att det är den ultimata platsen för att lyckas. Idag är USA mest ett skitland än något att sträva efter. Visst, pengarna lockar ju alltid, speciellt för musikbolag. Men då kan man nog få mer pengar i Mellanöstern eller Asien idag. Det är dock inte lika glammigt på papperet.
Som du ser satte dokumentären igång en hel del tankar i mig. Vilket en bra dokumentär ska göra. Jag var som sagt imponerad över hur nära livet vi trots allt fick komma Benjamin Ingrosso i den första delen. Hur vi fick se olika sidor av artisten. Från den glade och roliga till den självhatande och nästan maniska.
Ser fram emot del två och jag hoppas-hoppas så att hans (eller hans musikbolags och managers) dröm om USA ska bli verklighet. För är det något årets singlar visat, så är det att han är en grym artist och entertainer. Hur än drömmen om USA utvecklar sig, så lär hans mest trogna publik ändå alltid finnas här hemma i Sverige.
Dokumentären This is Benjamin Ingrosso Part 1 finns att se på Max.
Om du uppskattar att det finns en musikblogg som dagligen ger dig nya musiktips varvat med intervjuer och andra musikrelaterade inlägg, får du gärna stötta bloggen som Patreon. Du kan antingen stötta som Popmuzik Liker för 12 kronor i månaden eller Popmuzik Lover för 32 kr. Ditt bidrag gör det möjligt att driva bloggen vidare som en bred musikblogg med stor passion för musik.
