Medryckande indiepop är vad Lukas Ferdinand bjuder oss på när han här släpper singeln Pain alert. Låten i sig följer upp High enough, som han tävlade med i fjolårets P4 Nästa, där han representerade huvudstadens region i finalen.
Med influenser från 90-talets britpop och ett skönt driv sjunger Lukas här om de lägsta stunderna av desperat längtan efter mänsklig värme i fylleångorna när klockan tickar mot vargtimmen. När man istället får gå hem lottlös på lördagsnatten och man gör om samma sak vecka efter vecka, utan att lära sig något av sina misstag.
Jag bad Lukas berätta mer om låten Pain alert, men också om inspiration och om arbetet med kommande albumet, samt tankarna kring P4 Nästa nu ett år senare. Du kan läsa vårt samtal här nedan. Som vanligt, om du vill ha stenkoll på bloggen så tycker jag du ska bokmärka sidan i din webbläsare eller ännu hellre, spara ner en genväg till Popmuzik på hemskärmen i din mobil. Då bloggen uppdateras dagligen med nya musikinlägg är det ett perfekt sätt att påminna dig själv att besöka bloggen regelbundet. Klicka bara på delningsknappen i din mobils webbläsare, välj ”Lägg till på hemskärmen”, sedan är allt klart.
Hur var din upplevelse av fjolårets P4 Nästa?
Mycket positiv! Enbart supertrevliga människor i hela produktionen och extremt väloljat maskineri. Uppskattade att jag inte behövde göra avkall på en tum av mig själv och mitt artisteri, såsom man föreställer sig att det kanske kan vara i andra musiktävlingar – samt den generösa radiotiden för min låt såklart. Länge leve public service säger jag bara!
Om vi tittar på britpopscenen från 90-talet. Vilka artister och låtar har inspirerat dig extra mycket genom åren och på vilket sätt?
Jag har lyssnat väldigt mycket på framförallt Oasis och även Liam Gallaghers sologrejer, samt Suede och en del The Verve och Radiohead. Jag tycker att det finns en jävla bra energi och rebellisk attityd i många av banden från den eran, kanske framförallt i Gallagher-bröderna och deras låtar. Sedan har ju alla de lyssnat på och vördat mycket av samma musik som utgör grundbulten i min musikaliska härkomst, så steget är inte så långt som man kan först kanske tror.
Varför denna låt blev mer britpop-inspirerad än mitt tidigare material varit kan jag dock inte riktigt svara på, den kom till mig så och då är jag inte så dum att jag ifrågasätter. Den nya plattan låter för övrigt händelsevis även mycket mer brittisk i mina öron, än förra plattan som hämtade mer influenser från amerikansk musik i sin framtoning.
Är förresten Ferdinand inspirerat av en Franz, eller hur landade du i artistnamnet?
Nä faktiskt inte alls, har inte lyssnat på bandet och är inte överdrivet insnöad på första världskrigets upprinnelse. Alltid tyckt att Gavrilo Princip är typ det bästa namnet i världen, så hade nog varit mer lockad att sno det namnet om jag var av den läggningen.
Ferdinand kommer från den klassiska historien om tjuren Ferdinand, som bara vill sitta under sin korkek och lukta på sina blommor ifred, förskonad från allt externt jidder. Jag var (tydligen) rätt lik honom i det avseendet när jag var liten, och satt mest och påtade med mina egna grejer i min egen värld. När jag var liten hatade jag att bli kallad för det, eftersom jag associerade det med att vara lite utanför och eljest, men på senare tid har jag kommit att omfamna och bejaka det mer. Vilket då kulminerade i att det fick bli mitt artistnamn och alter ego, något som stack lite ovant i öronen i början men som nu känns helt naturligt.
Vad kan vi förvänta oss av ditt kommande andra album och hur långt har du kommit i arbetet med plattan?
Detta album skulle jag säga är ännu mer förankrat i ett lite mer råare, rockigare sound, med influenser från en senare musikalisk era än förra plattan. Genremässigt vågar jag påstå att det är mindre spretigt än mina tidigare släpp, även om den såklart har sina avstickare. Textmässigt så skiftar låtarnas teman mellan tillbakablickar och reflektioner över mina yngre ungdomsår, till omvärldsförändringar i samtiden. Den röda tråden är något mer svårtydd för mig själv än förra gången, men det klarnar säkert med tiden. Låtarnas kvalité är det som tur är inget snack om.
Eftersom vi spelat in alla grunder live så har plattan kommit väldigt långt i processen på ganska kort tid, så det borde inte vara så mycket kvar att spela in. Sedan tar allt mycket längre tid än man tror och det finns ett par låtar som kräver mer tid och arbete med, så det är fortsatt långt ifrån helt klart om man dessutom tar med i beräkningen att alla mixar ska passera mina neurotiska öron, innan de släpps ut i det offentliga. Om jag säger höst 2024 så hoppas jag att jag inte är för optimistisk.
Hur har arbetet med nya plattan skilt sig från arbetet med A Year In My Head?
Det har rent metodiskt varit två helt skilda tillvägagångssätt. Förra plattan emanerade från en rad låtar jag hade skrivit under en ganska lång tidsperiod, som jag upplevde delade såväl tematisk som musikalisk grund i någon mån. Då utgick jag, och Oscar Ulfheden som jag producerade plattan tillsammans med, mycket mer ifrån mina demos och de proddskisser som fanns där. Ett par av låtarna på förra plattan är till och med till fullo producerade av mig i min enkla demo-setup, vilket såklart också var väldigt kul att erfara att man var kapabel till.
Denna plattan har istället formats till största del i replokalen tillsammans med mitt fina band, och spelats in live i otroliga Soundtrade Studios i Solna, Stockholm. Vi hade en helt fantastisk heldag på tolv timmar där vi lyckades tracka i princip hela plattan, med pålägg och hela köret. Bara dagen var helt ärligt så toppen att jag nästan gav blanka fan i hur resultatet blev, men som tur var så lät också allting otroligt bra och tajt när vi lyssnade igenom i efterhand. På många vis föredrar jag verkligen processen såsom den har varit denna gång, där man skapar tillsammans istället för att jag sitter och ångestvickar på stolen i min hemmastudio i jakt på rätt synth osv. Om skaparglädjen sedan överförs och hörs på slutresultatet vågar jag inte sia om.
Hur föddes idén till Pain Alert och är desperata lördagsnätter något du kan relatera till?
Absolut inte! Jag kilar stadigt sedan snart 5 år tillbaka och ägnar mig inte åt sådant sedeslöst leverne. Dock är väl en del av uppgiften som artist att skildra sin samtid, och då är det väl knappast mitt fel att det moraliska förfallet i vår tid verkat slagit sådan rot.
SKÄMT åsido kan det nog finnas en gnutta inspiration ifrån mina heydays på solokvist, men jag skulle vilja påstå att det ligger mer bakom textens mening än någon slags banal hemsläps-romantik. Undanflykten från smärta och uppgörelsen med den menar jag är något allmängiltigt, oavsett om man flyr den temporärt med berusning, bekräftelse eller mänsklig beröring. Jag tycker mig se det som fenomen allt mer frekvent omkring mig – kanske i takt med att jag blir äldre – och ibland hos mig själv inte minst. Vi är (med fog) rädda för att konfrontera ångest, sorg och skam och tillgriper varje medel vi kan för att avleda dem, även om det oftast leder till att de letar sig tillbaka med tilltagande styrka. Jag tycker om att denna smått tunga, och kanske något dunkla andemening sedan kontrasteras mot ett energiskt rockgroove med extatiska förtecken – ett slags vittnesbörd om euforins janusansikte, hade jag kanske sagt om jag var mer pretentiös.
Hur jobbade du fram arret i låten och hur utvecklades låten från demo till det vi hör idag?
Låtens arr har utvecklats tillsammans med det tidigare nämnda, fantastiska band jag har förmånen att få spela (och spela in) med. Låten och dess form var helt färdigskriven när jag tog med den in i replokalen, men jag hade inte ett mer utstakat skelett för arrangemanget än de referenser jag hörde genremässigt. Sedan är det ju inget hokus pokus utan ett rätt straigtforward rockkomp som utgör grunden, men det var också helt rätt för låten vilket kräver sina öron för att åstadkomma. Mer produktionsmässiga arrangemangsval var något som tillkom senare i mixningsprocessen, när jag satt tillsammans med Fred Lundberg som spelat in och mixat.
Snyggt omslag till singeln. Hur föddes idén till muren och att just dela upp bilden i olika fyrkanter?
Det är min tjej, tillika pangbruden Amanda Lidfeldt, som designat omslaget! Bilden är tagen under en helgresa i Lund, där jag hälsade på en vän som pluggar i stan. Jag och min kompis Fanny hade en ledig fredag medan de andra i vårt gäng behövde jobba, så vi gick runt och försökte hitta passande motiv till ett omslag. Det visade sig att porten precis bredvid min kompis hade en jättefin fasad med väldans massa murgröna, som inte hade blommat ut än. Så bilden på omslaget är bland de första som togs i jakten på ett omslag för denna låt, och jag är väldigt nöjd med slutresultatet. De andra utkasten behöver vi inte gå in närmare på, höll t.ex på att kola vippen när jag skulle klättra upp och hänga mig ut från en lyktstolpe i stan. Allt för konsten osv.
Jag tycker allmänt att omslag är väldigt svårt, och avskyr när det skrivs för mycket på näsan eller när ett omslag inte alls matchar låtens känsla. Så balansgången där emellan ter sig för mig extremt knepig, då jag inte alltid nödvändigtvis har visuella representationer av mina låtar klara i mitt huvud när det är dags att fota. Därför tycker jag väldigt mycket om att jobba med omslagen ihop med andra, och låta det bli ett slags gemensamt, och oftast väldigt förlösande, kreativt utlopp.
Sedan är den grafiska designen med uppdelningen av muren i fyrkanter helt och hållet Amandas skapelse, som hon kläckte medan jag låg och sov hos henne i Paris. Jag vaknade upp ur den djupa slummern och kände bara: yes!
Snart sommar! Vad ser du fram emot denna sommar?
Jag ser fram emot att arbeta vidare med plattan och förhoppningsvis färdigställa den helt innan hösten tar vid, om stjärnorna står rätt. Sedan ska jag ut på tågluff i Europa lejonparten av juli, vilket jag hoppas ger upphov till nya bangers till nästkommande projekt, eller varför inte bekvämt inkilat i denna platta? Om inte det, så åtminstone en bränna värd namnet för en kille med rödlätta drag.
Jag har inte några spikade spelningar inbokat i nuläget, men det lär dyka upp! Förra sommaren hade jag inte heller några planerade, men då slutade det med att jag spelade på Way Out West. Så jag hoppas drabbas av samma kosmiska flax även detta år. I övrigt så hoppas jag på ett skyhögt antal soltimmar och dekadens i varje gathörn.
