Med Nonetheless släpper den brittiska duon Pet Shop Boys sitt femtonde studioalbum. Ett album som blir duon första sedan de avslutade Stuart Price-trilogin 2020 som bestod av Electric, Super och Hotspot.

Tillsammans med producenten James Ford ger Neil Tennant och Chris Lowe oss något av en nostalgisk musikresa. Känslan är mer vemodigt hoppfull än jag upplevt Pet Shop Boys låtar tidigare. Det är något med låtarna som känns både familjärt men samtidigt nytt. Om de tre senaste albumen handlade om att omfamna danskulturen och den elektroniska musikstilen som sköljde in över oss under 10-talet är Nonetheless ett steg tillbaka till grunden för duon. Låtarna och ljudbilden känns här mer Please än både Very och Electric. Det är som de knyter ihop säcken nästan 40 år efter debuten. Där basgångarna och brass-syntharna från den tiden dammats av för att visa att Pet Shop Boys åldrats med sina fans som fortfarande minns deras första album, samtidigt som de skapat en produktion som ändå känns lyxig och modern. Som även funkar för deras mer nyfunna följare.

Till skillnad från duons tidiga album skulle inte påstå att Nonetheless är fylld med hits. Den första singeln Loneliness var en ganska snygg introduktion till albumet som jag skulle kunna jämföra med Before eller I don’t know what you want but I can’t give it anymore, som inledde Bilingual– och Nightlife-eran. Inte ögonblicklig, men en låt som fick växa med tiden och som är väldigt snyggt arrangerad. Sedan blev det ju inte sämre av dess snygga och homoerotiska musikvideo. Men en stor hit blev det inte.
Andra singeln Dancing star var dock inte något som jag gick igång på. Den låten kändes som en halvdan b-sida från 80-talet och skulle nog säga att det är en av deras svagaste singlar till dagens datum.

Men Nonetheless visar att det inte är radiohits som bygger albumet. Det är elegant pop i tio spår som tillsammans skapar en fin helhet. Den romantiska Feel är som ett sommarsoundtrack från 60-talet med sina stråkar och upplyftande känsla, något som också märks i den bossanova-doftande The secret of happiness.
New London boy är en reflektion på att vara ny i storstaden. En modern 20-tals version av West End Girls i stil och produktion, med den pulserande synthbasen.
Som vanligt är Pet Shop Boys som bäst i balladerna och med den ursnygga A new bohemia visar att Neil och Chris fortfarande kan skapa de där filmiska balladerna medan Neil går längst minnenas boulevard.
Men här finns också lite mer dansanta låtar som Why am I dancing? som sätter ”dansen i halsen” lite när den handlar om står och dansa ensam efter att ha lämnat det trygga livet bakom sig. Samt den härligt somriga jullåten The schlager hit parade, som jag tänker kommer smyckas med bjällerklang och körer för att göras till just årets jullåt från herrarna. Det är dock så nära over the top campness vi kommer med Pet Shop Boys denna gång.

För mig visar Pet Shop Boys att de fortfarande kan leverera starka poplåtar. Som sagt, så lär de inte få stora hits med singlarna. Men det känns inte som det är meningen här heller, utan de vill ge oss en stark helhet – vilket har visat sig funkat då duon nådde den brittiska albumlistans andraplats med albumet. Deras högsta placering sedan de nådde förstaplatsen med Very 1993. Det är helt enkelt två herrar i senare delen av 60-års åldern som visar att de kan göra minst lika bra poplåtar idag som för 40 år sedan. Musiken är bara mer reflekterande och mogen idag. Vilket jag känner passar både dem och publiken perfekt.

Om du vill läsa fler intervjuer i bloggen så tycker jag du ska stötta Popmuzik som Patreon. Då bloggen inte har några annonser eller rika finansiärer i ryggen är det Patreons som hjälper till att driva bloggen vidare som Sveriges bredaste musikblogg för de som älskar popmusik.