Äntligen är det dagen D(ua)! Under ett halvårs tid har Dua Lipa förberett oss för sitt tredje album Radical Optimism. Först ut var singeln Houdini – en psykedelisk och härligt rörig disco-tripp som överbryggade gapet mellan Future Nostaliga och artistens nya era. Därefter kom TikTok-singeln Training season vars livstid blev längre innan än efter release. Trots storartade försök att återta förstaplaceringen på topplistorna har streamingsiffrorna varit en besvikelse. Därför gjorde artisten ett sista försök att skaka liv i plattan och gav oss den något förutsägbara pop-illusionen Illusion.

Med tanke på låtarna som föregått Radical Optimism och min ihållande magkänsla av att detta lutade mot magplask snarare än tjusigt utfört trampolinhopp gick jag in med relativt låga förväntningar i albumet. Första spåret på denna 11-spåriga samling heter End of an Era. Här hör vi Dua förlora alla sina sinnen till en 90-talsdoftande produktion. Hon försöker med all kraft övertyga lyssnaren om att influenserna för detta album är brit-pop och pyskadeliskt rave i linje med Massive Attack. Men om detta spår ska markera slutet för artistens disco-era känns det som ett halvhjärtat farväl. Särskilt med tanke på låtarna som följer där mängden disco-angränsande basgångar och texter om att falla handlöst för någon på nattklubben signalerar något annat. Det verkar snarare som att sångerskan inte riktigt vågar ta sig från dansgolvet och släppa taget om det sound som gjorde henne till megastjärna. Vilket såklart är fullt rimligt då Future Nostalgia var en enorm global hit och har genererat 12 miljarder Spotify-streams. Med det sagt förstår jag om artisten inte vågar vara en så radikalt optimistisk musikskapare att hon river upp den formel som gett henne en lojal fanbas. Därav blir det lite genomskinligt att det är ”business-as-usual” som ligger bakom det skinande nya chassit av Radical Optimism.

Bland listan av samarbetspartners finner vi Tame Impalas, Kevin Parker och generiska pop-producenten Danny L Harle. Fingeravtryck kan avläsas lite här och var av dem. Bland annat i det elektroniska bearbetade och gitarrsolot på Houdini, undertecknat Parker. Eller de snirkliga acid-house-ljuden i Maria, signerat Harle. Det finns en hel del produktions-grepp som är genialiska, däribland enkelheten i det groove vi finner i Training season och Whatcha doing. Dua Lipa rör sig klanderfritt genom låtarna med sin uttrycksfulla röst, men kan inte dölja det faktum att plattan rymmer en del sömniga utfyllnader så som These walls eller europop-influerade Falling forever. På ett såhär pass ”kort” album har inte artisten råd med låtar som man vill lyssna på i 1 minut och sen spola förbi. Den största illusionen blir därför att detta är ett album som säger sig markera en förändring i riktning, men som istället gör samma sak som tidigare, bara mindre anmärkningsvärt.

Om du vill läsa fler intervjuer i bloggen och stötta arbetet med Popmuzik så kan du bli Patreon. För så lite som 12 kr i månaden kan du bli en Popmuzik Liker eller 32 kr i månaden blir du en Popmuzik Lover. Då gör du det möjligt för bloggen att leva vidare som den enda musikblogg i Sverige som ger dig dagliga musiktips varvat med intervjuer och recensioner.

Dua Lipa satte sig ner tillsammans med Zane Lowe och Apple Music för att prata om nya albumet. Helt klart värt att kolla in om du vill höra mer om skapandet av albumet och om du verkligen uppskattar artisters arbete så är just Apple Music en guldgruva med nya artistintervjuer varje vecka. Vill du veta mer om personen bakom musiken och inte bara höra låtar i en algoritmgenererad spellista, så är Apple Music definitivt plattformen för dig.