Om jag skulle beskriva känslan på EP:n En Annan Gång med Nuuksio hade jag nog bett personen minnas tillbaka till det där kuddrummet i förskolan. Där man låg på ett hav av kuddar och antingen sov eller bläddrade i en bilderbok. För det är just den där fluffiga känslan av mjuk bomull som löper genom de fyra låtarna på EP:n. Sedan blir ju inte den känslan svagare direkt av att den finska skådespelaren och artisten Henrik Heselius, som är personen bakom Nuuksio, sjunger dialektalt på finlandssvenska.

Samtidigt som produktionen är just sådär mysigt drömliknande, så är texterna lite mer mörka. Teman som sorg och saknad varvas med tankar on ens självbild och hälsa. Saker som kanske inte lika fluffiga och mysiga alla gånger, men det är kanske kombinationen av det söta och salta som gör denna EP så fängslande. Det luftiga mot det hårda. Det vackra mot det skeva. Ja, ni förstår var jag vill komma här.

Jag som personligen är väldigt svag för just de där drömliknande låtarna, tyckte ju att låtarna på En Annan Gång passade mig perfekt. Sedan tycker jag definitivt att titelspåret är det som både stil och ljudmässigt står ut mest på EP:n. Här skapar de taktfasta trummorna tillsammans med gitarrspelet och syntharna en större ljudbild än på de andra tre låtarna. När Nuuksio sedan vrider på de Vangelis-pampiga syntharna i refrängen blir det gåshud på denna kropp. Då är det som de bättre ögonblicken med The Sound of Arrows, som ändå är en favoritgrupp när det kommer till just widescreen-pop. Där och då är det ett av årets hittills bättre popögonblick i min bok. Det enda jag saknar är att låtarna borde ha varit mixade i Dolby Atmos för att göra den stora ljudbilden ännu större. Men man kan inte få allt. Fyra starka poplåtar på en och samma EP kommer man ju långt med i min bok.