Megastjärnor som Arian Grande har möjlighet att bestämma när och hur de ska ge ut musik. Därför kunde artisten 2022 meddela att det inte skulle komma någon ny platta förrän efter att hon hade avslutat inspelning av kommande tvådelad Wicked-filmatiseringen. Men från ingen stans dök Eternal Sunshine upp – en till synes impulsiv release som skapades mellan september och december förra året.

”Jag vill inte ha något annat än mer tid”, suckar sångerskan i sista låten på plattan. Uppfyllelsen av den önskan ger en förklaring till albumets existens. Grande började nämligen arbeta på fullängdaren när Hollywood gick ut i strejk. Men det finns också ett personligt motiv för hennes oplanerade återkomst till studion. Eternal Sunshine är sångerskans skilsmässoalbum och ger ett snabbt svar på varför hennes äktenskap med Dalton Gomez kom till vägs ände. Inledningsvis ställer sig Ariana frågan: ”Hur kan jag veta om jag är i rätt förhållande?”. En frågeställning som får ett överväldigande svar i slutet av albumet med en inspelning av Grandes mormor som berättar hemligheten bakom ett bestående förhållande: en godnattkyss. 

Trots att artisten haft relationer som kommit och gått under sin karriär har den till Max Martin hela tiden bestått. Tillsammans har de co-producerat och skrivit stora delar av denna platta. Min känsla efter att ha lyssnat igenom deras välproducerade kompositioner är dock att de sprudlande stunderna som vi bevittnat så många gånger innan när de två mötts saknas här. 

Huvudsingel Yes, and? Introducerade Ariana i en housmusikmiljö som liknade Madonnas peak. Denna januari-release nådde snabbt förstaplatsen på Billboard och resulterade i en enorm hype för kommande albumet. Till min besvikelse smärtar det att den energin inte återfinns på resten av albumet.

Det bultande synthesizerbeatet från We can’t be friends (wait for your love) hade kunnat bjuda på en likartad upplevelse som första singeln men saboteras av Grandes sångmelodi som utvecklas för långsamt i relation till tempot. Bye är ytterligare en oppertunity lost med midtempo-disco som rullar förbi med stadig farthållare tills den tar ett slentrianmässigt stopp. Plattans mjukhet står ofta i strid med texterna om Grande som lämnar det äktenskapliga hemmet. 

Albumet är vokalt imponerande och hennes tekniska färdigheter är liksom alltid oklanderlig. Men hon använder ungefär samma ton oavsett scenario, oavsett om Grande beskriver att hon somnar gråtande Don’t wanna break up again eller överväldigad av fysisk attraktion Supernatural.

Lyssningen varar bara 35 minuter och är mestadels ljuvlig rent soniskt men relativt obetydlig. Mestadels fylls tiden ut med fjäderlätt pop-soul och R&B som dessvärre är för luftigt för att lämna intryck. Om undvikandet av drama är medvetet som i den inlindade Don’t wanna break up again, så gynnar det inte låtarna. Uppkallad efter Eternal Sunshine of the Spotless Mind, en film om minnesförlust, så blir detta tyvärr hennes mest förglömliga album hittills.