Linn Ekman är en 21-årig artist som bor i Stockholm. Linn släpper musik under sitt förnamn och kallar sig kort och gott för LINN. Hon har bland annat släppt EP:n She Is Here i höstas och nu är det dags att inleda 2024 med singeln Jealous.
Den nya singeln bjuder på en funk-soulig poplåt med en behaglig rytm och som kryddats av stråkar. Snyggt och effektfullt. Det blir lite som den där klassiska popmusiken från förr med liveinstrument och både hjärta och själ.
På Jealous sjunger LINN om den där berg- och dalbaneturen som kallas kärlek. Om villkorslös kärlek, svartsjuka och förlåtelse. Den där resa som jag tror de flesta tar tillsammans med någon. Om det så är känslorna av upp över öronen förälskad, svartsjuka eller ovisshet. Men det är allt en del av åkturen.
Jag bad sångerskan berätta lite mer om låten och sig själv under en intervju, som du kan läsa här:
Låt oss börja med titeln: Jealous. Är du svartsjuk av dig som person?
Jag jobbar på det. Men jag var ganska svartsjuk tidigare.
Vad inspirerade dig att skriva låten?
När jag skrev Jealous så skrev jag bara utifrån saker jag själv varit med om. Jag skrev för första gången bara rakt från hjärtat, då min nuvarande relation styrdes mycket av det.
Snyggt med stråkarna och liveinstrumenten i låten. Var det en känsla och arrangemang du ville ha med från början, eller hur arbetade ni fram låten?
Jag och min producent satt och funderade, för målet med denna låt var att jag ville ha den så autentiskt som möjligt – riktiga instrument som folk spelar istället för det jag använt mig av tidigare – ett mer elektroniskt sound bestående av loopar och beats. Sedan hittade min producent en stråkorkester av en slump som faktiskt spelade in sina delar i Göteborg när dom befinner sig, sedan skickades dessa filer till oss. Tyckte det var ashäftigt, att det blev så många involverade i projektet. Soundet på stråkarna är också väldigt inspirerade av 17 år och Måndagsbarn med Veronica Maggio då jag växte upp och lyssnade på den musiken.
Vad hoppas du att folk ska känna när de hör Jealous?
Jag hoppas att folk kan känna lättnad av den här låten. Att de inte är ensamma, och att alla relationer har sina hinder som man måste lära sig att ta sig över. Och att det finns ett ljus i tunneln, typ.
Låt oss prata lite om dig: Hur kom musiken in i ditt liv och fick dig att skapa musik själv?
Musiken har alltid funnits där. Min mormor var kantor så hon hade alltid ett piano och keyboards hemma, så där började nog allt. Så småningom började jag i barnkörer, gick till olika sångpedagoger, sjöng i skolan mest och det. Sedan upptäckte jag Michael Jackson och det var en ögonöppnare för mig, jag blev helt hänförd av hans talang, energi och scenspråk och där och då insåg jag att det där vill jag göra med.
Vilka artister han inspirerat dig genom åren och på vilket sätt?
Jag tar inspiration från alla möjliga håll och kanter, artister och band. Men när jag upptäckte Michael Jackson, upptäckte jag även andra guldkorn från den tiden. Stevie Wonder, Whitney Houston och så vidare. Men den jag tror jag kan identifiera mig mest med själv är nog Stevie Nicks, som jag upptäckte när jag kom in i de äldre tonåren. Att upptäcka Fleetwood Macs musik var verkligen revolutionerande för mig, både som person och musiker. Jag började nörda ner mig i allt som hade med Stevie Nicks att göra, har köpt skivor, läst böcker, kollat på dokumentärer och lyssnat på poddar.
Nämn en låt som du önskar att du själv hade skrivit.
En låt jag önskar att jag själv hade skrivit, den är svår men det är nog Dreams eller Silver Springs av Fleetwood Mac.
Vad går du själv oftast igång på när du hör en bra låt.
Det är olika beroende på vad det är för låt, men oavsett om det är en sorglig låt eller inte så vill jag kunna dansa till den. Eller ba viba till liksom, den behöver inte vara snabb på det sättet. Men en flowig rytm är nog det jag faller på.
Du släppte en EP i höstas som du döpte till She Is Here. Vad skulle du säga titeln representerar för låtarna och är det någon av låtarna som betyder lite mer för dig idag?
She Is Here var mitt experimentella projekt och därav namnet “hon är här” för att visa vad jag är kapabel till att göra, jag börjar med Life on film som är väldigt snabb och har attityd i texten, senare lite mer poppigt sound i Keep on dancing som representerar frihet. I My Lover (Deja Vu) visar jag både inslag av R&B och Hiphop och slutligen i Me and my blues visar jag sårbarhet och sjunger om mina demoner. För att vara mitt första projekt är jag mycket nöjd med resultatet.
Slutligen, vad ser du fram emot 2024?
Det jag ser framemot i år är att släppa ännu mer musik och utvecklas, jag känner mer och mer att jag börjar hitta min ”egna” stil och mitt egna unika sound så det känns jättekul! Jag vill göra musik som får folk att längta till sommaren, till att njuta av livet, till att sätta på en bra låt och tänka på allt dåligt men också allt bra som växer ur det.
