Honeymoon is over. Perioden efter att det sockersöta i en relation tagit slut och det är dags att möta vardagen utan ett färgglatt filter. Om det så är efter en tid på ett nytt jobb eller efter nyförälskelsen lagt sig i en relation. Det är den perioden som Lowheart fokuserar på när hon släpper debutalbumet med just titeln Honeymoon is over. När man springer in i verkligheten likt en betongvägg.
Men kollisionen blir inte lika hård här. För låtarna är producerade med mjuka synthar och det elektroniska ljudlandskap Lowheart byggt upp för oss är både lekfullt och lite bitterljuvt. En för mig perfekt kombination som tillsammans med sångerskans röst blir till små fluffiga popkarameller man gärna smakar på. Allt från den pulserande Runaway baby och Something real, till den mer skruvade Bored, som låter lite som om Lou Reed och Beck skulle ha gjort ett samarbete i stilen.
Innan vi lämnar Lowhearts musikuniversum får vi den mer drömliknande och mörka låten Universe där sångerskan belyser en destruktiv dynamik i en relation. Detta är så mörkt det blir på albumet, men mörkt betyder oftast snyggt i min värld och det är behagligt svävande och tragiskt på samma gång.
Sist ut är det Erasure-doftande singeln How funny, som verkligen sätter spiken i kistan på relationen och målar upp den urblekta kärleken på ett bitterljuvt och härligt synthigt vis. Mys!
Jag gillade ju detta. Det är skönt med en platta som omfamnar den klassiska synthmusiken från 80-talet och lyckas mixa retrokänslan med dagens polerade elektropop-produktion. Det blir ett album för både nostalgiker och de som gillar modern pop. Inte en dålig kombination i min bok.
Lowheart
