Med Hänger kvar i en dröm släpper Olov Antonsson från Umeå sitt tredje album. Tidigare har han släppt debutalbumet Nere och ute i AC län 2016 samt Vagabondhjärta 2019. Här i bloggen har du kunnat uppleva Olovs senaste singlar som lett fram till nya albumet sedan i höstas när han släppte Man kan inte gömma sin kärlek (för alltid).
Personligen blev jag omedelbart såld på de nya låtarna. Klassisk pop som andas 60-tal och som byggs upp av otroligt snygga arrangemang med stråkar och blås. Det är något lyxigt över det hela. Musik som man saknat i all dyster sovrumspop som finns idag. Här blir det istället stort och färgglatt.
Jag bad Olov berätta mer om musiken som du kan läsa här i denna intervju.
Hur känns det nu att släppa nytt album?
Först och främst känns det väldigt kul att folk ska få höra de här låtarna, och jag hoppas den blir omtyckt! Det är så klart lite nervöst att visa upp något man jobbat med så mycket, och som känns så personligt. Att göra ett album är en ganska lång process för mig, med många personer inblandade som spelar på skivan och som har varit med att spela in. Vi gjorde de första inspelningarna redan våren 2020. Så det har varit en resa, men en väldigt rolig sådan.
Om du jämför med dina tidigare album, hur skiljde sig arbetet med detta?
På de tidigare två skivorna har vi åkt ner till Stockholm och spelat in alla grunder (trummor, bas, gitarrer, sång, klaviatur och sånt) under en veckas tid ungefär. Den här skivan är inspelad under längre tid. Jag och skivans producent Jonas Mattebo har träffats några gånger i månaden och spelat in under två års tid ungefär. Det har varit ett bra och lugnt sätt att jobba, som har funkat bra med övriga livet. Sen har jag ett nytt skivbolag nu också, Septembernatt, som drivs av Filip Lundgren i Stockholm. Det har varit ett väldigt bra samarbete.
Likt dina tidigare album är arrangemanget lyxigt med stråkar och blås. Det vilar klassisk pop över musiken. Hur hamnade du i den ljudbilden och har det varit en utmaning att få till?
Sedan tonåren har jag varit besatt av 1960-talet och olika typer av orkestrerad popmusik. Först Beatles, Beach Boys och Motown och sånt, och sen grävt mig djupare och djupare. När man började kunna ladda ner musik i mitten på 00-talet upptäckte jag massor av mer eller mindre obskyr barock-pop, sunshine pop och sånt. Jag kommer nog alltid älska stråkar, blås och storslagna arrangemang. Det är absolut en utmaning att göra sådan musik själv. På tidigare skivor har jag samarbetat med Petter Utbult, som skrev jättefina stråk- och blåsarrangemang. På den här nya skivan har jag delvis arrangerat själv, men även tagit hjälp av andra. Petter är faktiskt med på ett hörn även här, han har skrivit stråkarret till låten Snö i april.
Vad skulle du säga är övergripande temat på Hänger kvar i en dröm?
Det är en ljusare, mer hoppfull skiva än Nere och ute i AC län och Vagabondhjärta. Med fler låtar som handlar om kärlek. Inte lika tillbakablickande, även om det absolut finns sådana inslag.
Hur brukar det se ut när du arbetar fram en låt? Hur och var hittar du inspiration till melodier och texter?
Jag tycker nog egentligen att låtskrivandet är det allra roligaste med att göra musik. Det är en svårslagen känsla när man får en idé till en låt – en textrad, en låttitel eller en melodislinga – och sätter sig ner och börjar skissa på hur låten skulle kunna vara. Jag har massor med skisser i röstmemo-appen i telefonen, och anteckningsblock med utkast och små textrader utspridda i huset. Ofta tycker jag att det brukar kännas bra att börja med en titel, hitta ett koncept för låten, och börja i den änden. Sen är jag så klart ofta inspirerad av andra låtar, och tycker att det är roligt att väva in referenser till annan musik och populärkultur i mina egna texter.
Var det någon av låtarna som var en mer utmaning att få till, antingen textmässigt eller i sitt arrangemang. Hur hittade du sedan rätt?
Låten Ljusare sen är en av de låtarna som betyder mest för mig på den nya skivan. Jag skrev den i slutet av 2019, en riktigt kall och mörk vinterdag och blev rätt nöjd med texten och så där. Men det tog väldigt lång tid att spela in den, jag tyckte inte riktigt att jag fick till min egen sång. Jag hade flera idéer, först tänkte jag att jag skulle vilja att någon annan artist spelade in den, gärna en äldre röst. Sen hade jag en tanke om att bjuda in andra musiker som skulle sjunga en vers var på den, tillsammans med mig. Men till sist landade jag i att jag ändå ville sjunga den själv, och spelade in grunden till den hemma med min nylonsträngade gitarr. Det kändes som en seger att få till den till sist, och jag är väldigt glad att den är med på skivan.
Albumet är producerat av Jonas Mattebo. Hur har han färgat musiken och på vilket sätt fick han fram det bästa i dig?
Det har varit väldigt bra att samarbeta med Jonas. Vi har spelat in i hans egen studio. Han är en riktig klippa – en lugn, tålmodig och trygg person som kan spela massor med instrument, och dessutom kan micka upp, spela in, klippa och mixa helt själv. Han spelar massor av gitarr, en del bas och körar på flera låtar. Och han har hjälpt mig mycket med sångtagningarna, coachat och peppat i studion. Så han har varit helt avgörande för den här skivan!
Hur landade du i albumet skulle heta samma som låten Hänger kvar i en dröm?
Jag gillade den titeln för att den kan tolkas på flera sätt. Är det bra eller dåligt att hänga kvar i en dröm? Det kan vara både och, tycker jag. Man vill ha sina förhoppningar och drömmar från ungdomen i behåll även i vuxen ålder, och det är värt att kämpa för. Samtidigt kan det finnas något lite sorgligt i att hänga kvar för mycket i sina drömmar och inte leva i verkligheten. Dessutom är det en referens till två låtar jag älskar: The Zombies’ Hung up on a dream och Tim Hardins How can we hang on to a dream.
Om vi blickar fram efter releasen. Vad händer under våren för dig?
Jag ska ha ett gäng spelningar i Umeå. Först en releasefest dagen efter skivan släpps. Med ett nytt, grymt kompband som jag kallar Berghems Blommor. Sen ska vi spela på en klubb som heter Gillestugan 14/2, och sen ska jag medverka solo under Umeås litteraturfestival Littfest 18/3. Sen får vi se, det hade varit kul att spela lite söderut också!
Slutligen. Hur ska du nu fira releasedagen?
Jag tror att det blir ganska lugnt firande på själva releasedagen. En semla med min fru och son kanske? Sen blir det som sagt releasespelning på lördagen på Elektra som ligger vid Norrlandsoperan i Umeå. Det ser jag verkligen fram emot, jag ska spela elgitarr på scenen och bland annat spela ett gitarrsolo på låten Rädd sen 85, något jag inte är van vid. Så jag ligger just nu i hårdträning för det. Wish me luck!
Olov Antonsson
