I fjol gick Sarah Mannheimer in i musikstudion för att spela in sin debut-EP Markers. En samling låtar hon skrivit under åren, men som hon aldrig spelat in. Det var i samband med att hon skrev en bucket list över drömmar hon ville förverkliga som hon tog mod till sig och helt enkelt spelade in musiken. Musiken gav uppenbarligen mersmak och knappt ett år senare är det dags för Sarah att släppa uppföljaren …And some pages.
Debuten Markers berättar om livsmarkörer, nära relationer som påverkar botten och riktning i livet. Uppföljaren handlar om vägar som korsas och erfarenheter som lämnar avtryck på olika sätt inombords och formar tillvaron. En mogen och reflekterande samling låtar av en kvinna som genererat mycket erfarenhet genom åren. Det är det som gör låtarna än mer intressanta och inspirerande. De har alla något att berätta och ge i form av livserfarenhet.
Jag bad Sarah berätta mer om sig själv och musiken i denna intervju.
Hur känns det nu att ha släppt din andra EP inom ett år?
Min första och omedelbara känsla på releasedagen var att jag ville springa rakt ut och ropa ”YES, JAG GJORDE DET!!!” Nu känns det överväldigande och hisnande, blandat med en underbar känsla av lättnad. Allt gick bra och låtarna har flyttat hemifrån, står på egna ben och lever sitt eget liv därute. Och så njuter jag av att få visa mina nära och människor omkring mig vad det är jag hållit på med under hela hösten och vintern. Tanken att någon lyssnare där ute kanske hittar något värdefullt att göra till sitt i mina texter och i musiken känns väldigt, väldigt stort och fint. Bättre än så här kan det inte kännas!
När jag nu lyssnat på låtarna, så undrar jag ju varför det tagit så lång tid för dig att släppa din musik? Vad har hållit dig tillbaka och vad fick dig att äntligen gå in i studion?
Jag har skrivit texter och låtar så länge jag kan minnas och en dröm har alltid funnits att spela in några av dem. I den drömmen var alltid den härligaste delen att få hjälp med instrument av någon som kan spela och att få höra melodierna på ett annat sätt än med bara mina enkla gitarr ackord. Men självförtroendet höll inte för att faktiskt ta steget och förverkliga den vision jag bar med mig. Drömmen dog aldrig, den bara somnade under åren som gick. Låtskrivandet fortsatte längs livets stig och gitarren fortsatte att vara min trogna följeslagare. När jag passerat femtio började den där drömmen att vakna igen. Nu med en ny drivkraft. Det kändes plötsligt viktigt att spela in mina låtar för att bevara den delen av mig, av flera olika skäl. Efter 50 tror jag många med mig börjar inse att livet är ändligt, att den stund vi har på jorden inte varar för evigt. Tid får ytterligare en nyans. Det är inte sorgligt eller dramatiskt egentligen, det betyder bara att det plötsligt blir viktigt att ta den till vara och kanske ta chansen att lämna ett avtryck eller ett spår efter sig. Lite som en livs-tag; ”I was here!” Så efter att ha skrivit en bucket list där att spela in mina låtar stod överst så tog jag det där steget med en intensiv känsla av att om jag inte gör det här NU så kommer jag att ångra det återstoden av livet. Jag stod inte på perrongen längre och väntade på att tåget skulle rulla in och det stod inte där och väntade på mig heller. Tåget hade börjat gå och jag hade det stora privilegiet att kunna välja att hoppa på. Att jag gjorde det har jag inte ångrat en sekund!
När du skriver dina texter, var hämtar du din inspiration och din grund för dem?
Jag tänker att inspirationen kommer till mig från relationer som är viktiga för mig, från händelser som passerar revy eller dröjer sig kvar, från det jag bär med mig, det som prövar och det som utvecklar. Den växer fram ur frågor som engagerar mig och perspektiv som är viktiga att jag ser för att utvecklas och definiera mig själv. Grunden är alla de känslor som finns inom oss människor; det vitaste vita, det svartaste svarta och det rödaste röda. Och alla nyanser däremellan.
Hur arbetade ni fram musiken och arrangemanget på låtarna?
Det har krävts en enorm lyhördhet hos min producent Filip Killander i kombination med att jag verkligen har tagit mod till mig för att uttrycka och förklara hur jag tänker och känner i musiken, hur jag hör den inom mig. Det har varit en gigantisk utmaning för mig eftersom jag var helt oerfaren och inte visste vad som är möjligt att göra i en studio eller hur studioarbete går till. En del av låtarna har hittat sin form enklare, andra har krävt mer arbete och eftertanke. Ibland har vägen varit trial and error för att till sist hitta hem. Jag tror att dragläget mellan mig och Filip har varit optimalt för mina låtar och en förutsättning för att tillsammans hitta rätt.
Hur känner du att du utvecklats som sångerska och låtskrivare under denna period som du spelat in dina EP?
Jag har aldrig någonsin tänkt på mig själv som sångerska. Tvärtom har jag genom hela inspelningsperioden tänkt och känt att jag egentligen inte har röstresurser för det här. Filip har varit ett otroligt stöd i den processen och aldrig tvivlat på min förmåga att sjunga mina egna låtar. Under inspelningarna har självförtroendet vuxit och med tekniktips och aldrig sinande uppmuntran från producenten har jag vågat lita på min röst och känna att den duger. Det har varit den största utvecklingen. Jag har också lärt mig att lyssna på och uppfatta ljudbilder på ett helt nytt sätt. Jag förstår hur detaljer i inspelad musik, som jag tidigare inte la märke, till bildar helheten i produktionen. Jag har lärt mig så enormt mycket och det har utvecklat mig både som låtskrivare och människa.
Med två EP ute nu. Hur ser du på din musikframtid och vad skulle du vilja göra mer?
Just nu känns det som att alla mina musikaliska drömmar är uppfyllda. Men åh, kanske jag någon gång spelar in resten av mina låtar som finns hemma i lådan. Om jag får drömma stort så skulle jag gärna vilja spela in några låtar på svenska i framtiden. Vi får väl se vart vägen leder…
Vad har du för andra passioner i livet vid sidan av musiken?
Jag älskar passionerat att hänga med mina nära, att byta tankar och reflektioner med människor jag möter och att dansa. Och tro det eller ej, att springa!
Förresten. Hur lång är bucket-listan. Vad är närmast på den att förverkliga?
Den är faktiskt inte så lång, tretton punkter. En del är genomförda och en del har visat sig vara mer processer än punkter, så de är pågående och behöver vattnas och näras regelbundet för att hållas levande. Jag tror att jag behåller dem för mig själv för att undvika att jag hamnar i att det blir en prestation att genomföra bara för att jag har sagt det. Än så länge i alla fall… :)
Tack så mycket och lycka till med både listan och musiken.
Tusen tack själv för spännande frågor att svara på!
Följ Sarah Mannheimer:
