Indiebandet Koala Bar från Malmö är nu aktuella med sitt tredje album Ingest ≈ Digest och med det följer de upp Di Sorte från 2018 och Ethos Pathos Locos som släpptes 2020.
Albumet bjuder oss på 13 låtar som kastar lyssnaren mellan uppgivelse och hopp. Låtar som balanserar mellan rock och pop, allt uppmålat med starka melodier och genomtänkta texter.
För att ge oss en inblick i arbetet med nya albumet och arbetet med det bad jag bandet berätta mer för oss, vilket de gör här:
Tredje albumet. Man brukar säga att tredje albumet är svårast. Var det en utmaning att göra det?
Alla album är omöjliga. Skämt åsido, men så känns det oftast under en eller flera perioder i processen. Detta tredje album var dock mer smärtfritt än de två tidigare. Vi var fyra istället för två som tidigare vilket för det mesta gjorde processen lättare samt att vi hittade en producent som förstod oss och som dessutom råkar vara en musikalisk virtuos.
Mer än att ni vuxit som band genom åren. Hur skiljde sig arbetet med detta album mot era två första?
Första skivan spelade vi in själva med allt vad det innebär. Andra skivan skar det sig lite med vårt dåvarande skivbolag i slutskedet av processen vilket gjorde mix-delen väldigt svår.
Denna gång skar det sig inte och vi hade flera kompetenta människor omkring oss. Det medförde att den vanliga nivån av sinnesjuk-het minskade (lite i alla fall). Att ha en grym basist och trummis i studion som man litar på och har kul med var även det något nytt. Det blev också fler krav och mer dynamik i arbetet nu än tidigare. Alla ville prestera i studion och det drev oss till att jobba lite hårdare och med ännu mer finlir än på tidigare album.
Var hämtar ni inspiration till texterna när ni skriver?
Det är verkligen olika. Det kan lika väl vara från en diffus känsla som av en konkret händelse i livet. Vi har väl våra ”grund-issues” som ofta gestaltas på olika sätt.
Finns det någon röd tråd på albumet i helhet?
Det tycker vi! Gaffas recensent verkade ha svårt att förstå att spretigheten är det vi vill åt. Vilket i sig kanske inte är en röd tråd, men tematiken om frustration/uppgivenhet blandat med hopp finns i mer eller mindre varenda låt. Vi tror att ett album behöver en viss medryckande dynamik som ”väcker” lyssnaren lite ibland så att ingen låt blir slentrian eller intetsägande.
Hur brukar ni oftast arbeta fram en låt?
Det allra vanligaste sättet är att någon av oss plinkar på gitarren och sen börjar man sjunga som om man fått en stroke – mumlar och värker fram obegripliga ord. Sen börjar textjobbet när man fattat vad låten ska handla om. Antingen skriver vi utifrån ett halvfärdigt koncept eller mer poetiskt. Yvig förklaring men det kanske makear sense. Sedan jobbar vi ofta kritiskt med låtarna när de fått vila ett tag för att kolla om de verkligen ”håller”. Ibland resulterar det i att vi arrangerar om den helt eller steker delar av låten.
Vad betyder Ingest ≈ Digest för er och hur blev det titeln på albumet?
Det betyder nog delvis olika för alla i bandet, men grunden är att livet ofta handlar om att för att kunna ingesta något, måste man digesta det. Vi tänker att albumet är något som måste tas in, asså tas in, och sen smältas. Högtravande? Ja. Sant? Yes.
Hade ni någon musik som var vägledande till hur soundet på albumet skulle bli?
Vi har alla våra bebisar i bandet, samtidigt som vi nu när vi blivit en större familj har varit tvungna att anpassa oss efter det. Soundet har präglats av att vi skapat låtarna ihop, som ett band. Inte svar på frågan men det är snarare så att vissa låtar är inspirerade av vissa artister. Downtown är inspirerad av ett band som heter The Veils och non est av Daughter exempelvis. Som gemensam smakradar utifrån bandet är en sån som Phoebe Bridgers någon form av inspiration för soundet på albumet.
Ni spelade in albumet här i Göteborg. Hur hamnade ni som Malmö-bor här?
Det har med den där producenten att göra, som nämndes tidigare, Petter Lithvall, han och Jonatan från bandet har tidigare pluggat ljudteknik tillsammans. Så det var ingången, sen var han pepp på att jobba ihop och så blev det studion i Majorna helgvis under ett års tid.
Albumet är alltså producerat av Petter Lithvall. Vad kände ni var hans främsta styrka som producent?
Hans största styrka som producent är att han fick oss att känna oss trygga i studion, hade ett enormt tålamod blandat med ruggig kompetens (och värme). Det blir oundvikligen dippar/jobbiga stunder i studion, allas känslor och dagsform spelar roll och där var ”LP” som vi kallar honom (vi har ju basist-Petter) stark på att hålla sig lugn och inte helt sänkas av energin. Han är som ett tryggt ånglok i natten, det är bara att ta rygg på honom där.
Om ni skulle välja en låt på albumet som ni tycker representerar er som band väldigt bra, vilken skulle ni välja då och varför?
Där har möjligen alla olika svar men jag (Axel) skulle säga antingen Native Elephants, Pas de Bourrée eller non est. Alla fina laginsatser.
Omslaget på albumet och de två första singlarna är samma bild, fast olika färgsättningar. Varför valde ni den approachen och bilden för att representera albumet?
Vår grafiske formgivare under alla år, August Östberg, gjorde olika varianter och förslag och vi tyckte detta motiv bäst fångade känslan i albumet. Ibland skållhet sol, ibland ljummen höst och ibland en öken i månljuset. Sen tyckte vi det blev väldigt fint rent grafiskt!
Koala Bar har släppt musik sedan 2015. Vad är receptet för att hela tiden utvecklas och vilja röra sig framåt?
Det är en blandning av att vi är enormt nyfikna och samtidigt lojala mot varandra. Att även se egenvärdet i att förändras, och förändring som något positivt tror jag är en del av varför vi fortsätter. Och att aldrig sluta ta sig själv på allvar!
Följ Koala Bar på sociala medier.
