Då var det över.
Första avsnittet på en ny Melodifestivalssäsong brukar oftast vara den svåraste för SVT, presentatörerna och manusförfattarna.
Går något fel så är det då, så har det liksom alltid varit.
I år var det teknikproducentteamet som fick bära hundhuvudet när de först kapar hela sammandraget av låtarna medan de visar telefonnumren och sedan visar det femte namnet bland de som går visare långt innan Gina hinner rabbla upp de som är kvar.
Visst, inget superallvarligt kanske, men lägger man bevisligen ner så mycket pengar på en TV-produktion antar man att det inte bara är praoelever som sitter i kontrollrummet.
Gällande värdparet så tyckte jag att Gina skötte sig utmärkt och avslappnat, medan Danny lyckades med nöd och näppe.
Han var lite nervös och lite för styrd av sina kort för den där bra avslappnade känslan som faktiskt behövs. Men det har de flesta varit första avsnittet av Melodifestivalen, så han får godkänt med möjlighet att bara kunna förbättra sig.
Manuset var okej, några roliga poänger från Gina och Danny – men kanske inte så tydliga skämt som behövs i ett folkligt underhållningsprogram. Även här brukar det ta ett avsnitt innan skribenterna blir varma i kläderna – så jag tror även att detta kommer att bli bättre nästa lördag.
Bäst var självklart Dannys mellanaktsnummer Karl För Sin Kostym .
Roligt, snyggt och att kunna dra ner Kristian Luuk och Lena Philipsson till Karlskrona för fem minuter show skvallrar om bra förutsättningar. Att Eva Hamilton är med på ett hörn är även det genialiskt.
Artsterna då?
David Lindgren levererade på scenen, om än lite platt måste jag säga.
Det kändes – precis som hans skiva – som ett aerobicspass mer än något annat, vilket gjorde det hela lite anonymt.
Sedan beundrar jag honom för hans enorma uthållighet på scenen och han kan sjunga perfekt även efter att ha dansat så mycket som han gör. Men det ingår i och för sig i yrket som musikalartist.
Han var förhandstippad av mig till Solna och var den som tog sig till Solna.
Ett förutsebart grattis från mig.
Cookies n Beans tyckte jag lät bättre live än på studioversionen.
Det skvallrar nog mer om att de är just duktiga livemusiker mer än något annat och även om låten i mina ögon är okej så håller den sig som så mycket annat i kväll på ganska normal mellannivå.
Jay-Jay Johansson var väl dömd att komma bland de lägre – och slutade då sist.
Jag tycker det är en fin låt som han ändå gjort och jag gillar Jay-Jay. Så inte direkt chockerande att han åkte ut tidigt, men ändå synd på en så fin promenad igenom Paris.
Mary N’diaye . Efter mitt rantande på Twitter i går skulle en kunna tro att jag hatar Mary.
Det gör jag inte. Hon är duktig. Jag hatar hennes låt dock, och det mer hela mitt hjärta.
Jag har så svårt för plojlåtar och leksakssånger att jag spyr. (Jag kommer vara lika upprörd när Sean Banan sjunger och får röster om två veckor – det är inte jag som är målgruppen av denna typ av låtar. Jag är medveten om det.)
Att sjunga Gosa 180 gånger under tre minuter är inte roligt. Det är fruktansvärt.
Hela showen blev för mig bara en enda pina och jag var så sur när låten blev en av de fem som gick vidare.
Nu kom den inte längre än just till topp fem, så jag kan leva med det. Men jag hade så mycket hellre sett Porslin där.
Eric Gadd har tillsammans med bland annat Thomas Stenström skrivit sin låt, som likt Stenströms första singel låter väldigt mycket Oskar Linnros .
Även detta en mellanlåt, som vare sig stör eller lämnar mig direkt berörd.
Men tycker den fyller sin plats i programmet och Gadd är som alltid säker på scenen.
Roligast var dock att Stenström själv var med och spelade gitarr med Gadd, och jag hoppas att han kommer tillbaka nästa år och tar Gadds plats – för jag är fortfarande förbryllad över att han skickade in en låt som han själv inte framförde. Det hade nog gjort både Thomas karriär och låten mer rättvist.
Yohio var favorittippad och gick till Solna.
Numret var pyrotekniskt och andogynt. På scenen hade de fyra killarna tillsammans ett BMI på typ 12, så det var en annorlunda upplevelse.
Men tja, en okej pop låt förklädd i rockskrud skulle jag säga.
Yohio går ju verkligen hem igenom TV-rutan så det märks att Kevin har bra TV-vana från just Japan.
Så jag tippade – som alla andra – att detta skulle gå till Sola och det gjorde det.
Anna Järvinen . Det är synd när en låt som är så äkta och så fantastiskt inte går hem hos folket.
Själv satt jag med en tår i ögat och bara njöt av Anna Järvinens framträdande av Porslin.
Kanske – eller nej, det ÄR – den bästa låt som skickats in till Melodifestivalen.
Om det är för att hon sjöng om äktenskapsgräl, inte är 22, eller för att hon inte är en man som gör att vardagspoesi inte funkar hos folket vet jag inte. Men det är en stor jävla skam att en låt som Gosa fick fler poäng.
Men, men. Antar att Porslin kommer spelas på Svensktoppen kommande året.
För det är en låt som växer, och stannar kvar.
Michael Feiner & Caisa . Älskar denna låt. Som studiospår är den lysande och likt deras I do en perfekt låt för dansgolven eller gympasset.
Att scenframträdandet kändes lite lekskola och att Caisa inte var helt säker på tonerna var bevisligen en nackdel för låten live. Men jag anser det som kvällens genidrag att ha med saxofon i en popig klubblåt. Men det har ju jag och Caisa redan konstaterat – Michael Feiner ÄR ett musikaliskt geni.
