Nästa år firar Petter Alexis Askergren 25 år som artist. En karriär som kantats av monumentala framgångar, odödliga hits och formandet av det vi idag kallar svensk hip-hop. Med örat mot marken och huvudet på skaft är han mer än bara en artist, han är en älskare av livet och suger åt sig av allt vad det har att erbjuda. Viner, konst, litteratur och musik, världarna Petter lever i är många men han lyckas ändå för in dem i samma rum. När jag träffar Petter är det en lugn aura som infinner sig trots att han suttit fast i bilköer. Precis kommen från Akvarellmuseet i Skärhamn är artisten full av inspiration från färg och form. Vi sätter oss ner i den väl tilltagna logen på Råda Rum och i bakgrunden soundcheckade bandet inför artistens enda höst-spelning.
Ikväll står du på Råda Rums scen i Mölnlycke, det är absolut inte första gången du står på en scen men hur går tankarna precis innan du ska upp?
– Jag har faktiskt fortfarande alltid en viss nervositet innan jag går upp scenen, vilket jag tänker är ett sundhetstecken. Men ikväll ska det framförallt bli kul att spela eftersom det är ett litet glapp från sommarturnén. Det är alltid roligare att giga när det sker mer sällan för då blir varje tillfälle mer speciellt. Just den här spelningen är den enda offentliga vi gör i höst i den mening att det säljs biljetter. Men igår var jag faktiskt och lirade på en inofficiell grej, så jag har det absolut i ryggmärgen.
Har du några speciella ritualer eller rutiner innan du går upp på scenen?
– Nä, jag har haft konstiga tvångstankar tidigare som att stänga av telefonen precis innan jag går på scenen men inte stänga av den helt förrän min musik hade börjat rulla. Numera stänger jag bara av telefonen så jag har inte så mycket tix för mig längre alls.
Jag har läst att brandmannen är din favorit-ritual från barndomen. Håller du fast vi den fortfarande?
– Ja det gör jag! Speciellt när jag har långa dagar med mycket planering och stopp. Då kan jag lägga fram alla utstyrslar som jag vet att jag behöver för att förbereda så mycket som möjligt. Jag är en person som är ganska rörig och det förstärks när man bor i en resväska och inte riktigt har en fast punkt. Jag försöker faktiskt lära min dotter brandmannen i detta nu eftersom hon är lite trotsig med kläder på morgonen.
När vi är inne på barn. Vilket är ditt starkaste musikaliska minne från barndomen?
– Min pappa lyssnade väldigt mycket på Bob Dylan och klassisk musik, men även en del Neil Young och Johnny Cash. Eftersom jag själv tillhör den tiden av musikhistorien där cd-skivan inte ens fanns gjorde jag mycket kassettband där jag spelade in vinylskivor som samlingar. Liksom många andra musikintresserade under samma tid samla jag på stora mängder musik. Ett starkt minne är när jag blev intresserad av en reggae-poet via min storebror. Jag fattade inte vad han pratade om, men jag gillade uttrycket. Just musikaliska uttryck är något jag kommit på nu i efterhand är vad som slussade in mig på rap. Den specifika reggae-artisten heter i alla fall Linton Kwesi Johnson och är en dubb-poet. Han skulle jag noga säga är mitt starkaste musikaliska minnen.
Du har haft en fantastisk karriär och har fortfarande. Vad skulle du ge en Petter som stod i början av sin karriär för tips idag med så mycket vetskap?
– Ta en sånglektion eller gitarrlektion för det hade kunnat vidga ditt skapande! Sång hade väl varit det mest angelägna. Men jag hade även önskat att jag började skapa musiken ännu tidigare än vad jag gjorde och att jag hade vågat mera. Jag var väldigt konstnärlig som liten, men fick hela tiden höra att jag inte var musikalisk. Därav kom det musikaliska mycket senare.
Finns det något du ångrar hitintills i din karriär?
– Egentligen inte för jag har svårt att titta tillbaka i backspegeln då jag alltid kört på i ett snabbt tempo. Jag har släppt femton album och det är klart att jag hade kunnat tänka mer “business” och gå en annan väg med skivbolag. Men när jag slog igenom behövde vi skivbolag på ett annat sätt än idag. Däremot kan jag ibland tänka på att jag skulle släppt vissa låtar jag inte släppt eller för den delen inte släppa vissa låtar som jag gett ut. Men talar vi i termer av stor ånger så handlar det nog främst om smådetaljer för mig, inte monumentala saker som hade skjutit skeppet i en helt annan riktning.
Om vi blickar ut och tar ett större perspektiv. Vilken är din största bedrift du åstadkommit i ditt liv?
– För mig är det att jag alltid varit konsekvent och alltid tyckt att det är kul med musik. Jag har aldrig svikit min idé om vad musik är och att jag älskar att skriva texter på svenska. Över tid har det vuxit och förändrats, idag uttrycker jag mig annorlunda än vad jag gjorde när jag var yngre. Utåt sett känner jag en stolthet i att jag varit med och påverkat det vi kallar för svensk hip-hop- och att jag haft ynnesten att kunna göra skillnad.
Vi skiftar fokus mot det faktum att du precis släppt nytt album Hälsa Stockholm. Detta är ditt 15e. Är känslan fortfarande lika pirrig inför varje släpp när man gjort det så många gånger?
– Jag har haft några skivor där jag känt att det varit riktigt pirrigt vid släpp. Speciellt i början av min karriär. Idag är det väldigt annorlunda att släppa ett album på digitala plattformar. Förr höll man i sin fysiska platta i handen innan man släppte den och därav kändes det mer. Vad jag landat i är att det kräver mer av mig att göra musik idag eftersom jag skapat så mycket verk. Jag vill alltid fortsätta utmana mig själv och lyssnaren, men måste även vara sann mot mig själv och leta efter ett visst pirr. Vilket gör att det ibland kan ta lite mer tid. Med det sagt finns pirret absolut kvar, men på ett annat sätt och kan ibland ta längre tid att hitta.
Skulle du säga att du blivit lite mer avskärmad?
– Jag skulle inte vilja använda de orden, men idag gör jag 25 låtar till en platta och kokar ner dem till tio. Förr i tiden gjorde jag 13 låtar och släppte 13 låtar. Nu är jag mycket mer picky med vad jag ger ut och det har nog främst med självinsikter att göra.
Uppskattningsvis hur många låtar har du skrivit?
– Om jag snittar på tolv eller tretton stycken på varje skiva så skulle jag nog säga att det en bit över tvåhundra stycken.
Om vi pratar om nya albumet. Vad betyder den nya plattan Hälsa Stockholm för dig?
– Jag kallar det lite av ett relationsdrama med Stockholm. Jag är sjätte generationen stockholmare, och även om det inte är ett album som uteslutande handlar om stockholm har jag valt att sätta det i den kontexten. För mig handlar albumet inte om att göra en bitter uppgörelse med stockholm. Det finns en väldigt fin låttext av Tom Waits i låten San Diego Serenade där han sjunger om att han var tvungen att flytta till västkusten för att förstå hur vackert östkusten är. Låtarna på plattan handlar väldigt mycket om att jag funnits i huvudstaden så pass länge att jag verkligen behöver komma därifrån för att få nya perspektiv. I ett större sammanhang skulle man kunna säga att albumet handlar om en inre mognad. Det tydliggörs i låtar som Hälsa Stockholm, en text som skildrar känslan av att sätta sig på nattåget och åka mot nya breddgrader. Textraden “Samlar konst dricker mera prestige har skrattat åt beteendet sedan trillar man dit, fyller kvoten framgångsrik och vit” är för mig väldigt reflekterande och problematiserar vad tid faktiskt är när man blir äldre. Ibland blir känns det som man går emot att bli den man gjorde uppror mot som ung. Sammantaget är det alltså en skiva ur en mogen persons perspektiv och världsbild.
Skulle du säga att den plattan är som ett “på återseende”?
– Nej det skulle jag inte säga. Jag har gjort en låt som heter Storstadsidyll där jag samplade Håkan Hellström där fångas essensen och kärnan av kontrasten mellan sött och salt, fint och fult eller vackert och hårt. Kontraster är vackra och just det resonemanget har alltid funnits i mig och hur jag sett och ser på saker. Idag är Stockholm hårdare, men det gäller såklart hela Sverige. Vi har ett tuffare sätt att agera på som människor, vi lever extremt snabbt och musiken är så annorlunda. Igår lade jag ut en intervju med Beyoncé där hon poängterade att folk inte gör album längre, det handlar uteslutande om låtar och dom brinner ut så otroligt fort. Samma sak har jag tänkt i flera år, därav är jag fortfarande en gammalmodig artist i den bemärkelsen att jag gör ett album som jag gör en film. Jag tänker att det ska finnas ett intro, ett outro en topp och dal. Därav finns en låt som Besvikelsens melodi med på plattan. Här har jag valt att inte ha några refränger utan två starka verser som handlar om manlig sårbarhet. Män idag är extremt dåliga på att erkänna känslor eller visa sig svaga, det är viktigare att verka macho. Det är okej att må dåligt och det är okej att ha psykisk ohälsa. Stockholm blir därav bara en spelplan för problem som går att applicera på hela vår samtid och värld.
Omslaget till det aktuella albumet Hälsa Stockholm har du målat själv och du hade därtill ett vernissage i samband med släpp. Berätta hur kom konsten in i ditt liv och vad betyder den för dig?
– Jag är påväg över i den världen från musiken. Jag har målat hela mitt liv och numera känns det på samma sätt när jag skrivit en låt som när jag målat en tavla. När jag fick mitt skivkontrakt pluggade jag konsthistoria på universitetet och hade sökt konstskola. Där och då var jag väldigt bestämd i att jag lämnade konsten, men skulle komma tillbaka till den senare i livet. Från 2012 har jag successivt plockat upp konsten igen och efter pandemi-året har det bara exploderat. Nu målar och tecknar jag varje dag, därav kände jag att jag ville lyfta in konsten i musiken eftersom det är så viktigt att blanda alla mina världar. Vad jag framförallt tycker är så härligt med konst till skillnad från musik är att konsten är fri. Musiken idag styrs otroligt mycket av digitala plattformar. En god vän till mig sa nyligen “ni äldre artister” och pekade på mig, han menade på att vi gör musik och funderar på ett sätt att få ut informationen på sociala medier. Yngre generationen gör musiken för sociala medier. Sociala medier har därigenom satt nivån och tonaliteten för vår samtid, vilket indirekt styr det konstnärliga uttrycket. Bevisligen har det inte så stor begränsning för andras uttryck, men för mig blir det problematiskt. Jag vill inte vara styrd på det sättet. Därav känner jag mig otroligt harmonisk när jag målar, vilket är extremt kreativt förlösande för mig. Jag har faktiskt en hel del vernissage inplanerade nästa år och jag tror att det är vad jag kommer göra mycket mer av i framtiden. Jag kommer aldrig sluta med musik, nästa år firar jag 25 år och därefter kommer jag inte vara en del av ekorrhjulet längre. Jag tänker kliva ur det och göra musik på mina premisser när jag känner för det. Min önskan är att sammanföra konst och musik ännu mer när jag blickar framåt.
Väldigt intressant resonemang du lyfter fram med sociala medier. Men hur tänkte du när du fick en TikTok hit?
– Själva TikTok har jag inget problem med alls, jag tycker det är ett otroligt intressant fenomen. Jag tänkte nog främst att det var en otroligt kul grej att äldre musik kunde bli populär igen. Efter succén med Längesen prövade plattformen att lägga ut hela Veronica Maggios katalogen som ett experiment för att se vad som fastnaden. Det sjuka med just Längesen var att jag helt ärligt hade glömt bort att vi gjort den remixen.
Då tänker jag att man gjort många låtar när vissa faller bort. Men när det gäller skapandeprocessen ser den likadan ut för dig eller skrivs alla låtar annorlunda?
– Just nu får skapandet av musik komma till mig när det kommer. Det är också ett skäl till varför jag är där jag är just nu också, jag tillåter mig att vara väldigt inkännande och fångar de kreativa flödet i min kropp. Förra veckan målade jag fyra dagar i sträck och på den femte dagen kände jag verkligen att jag ville skriva musik. Vilket innebar att jag då även fångade upp något som vuxit i mig ett tag. Vad jag vill få fram är att växlandet mellan olika uttryck och kreativa strömningar får mig att råda på vågorna vid rätt tillfälle. Många av mina passioner i livet har just handlat om att fånga rätt tillfälle. När det handlar om själva skrivandeprocessen har den sett väldigt annorlunda ut, när jag skrev musik förr i tiden, innan skivkontrakt osv. satt jag vid mitt köksbord och skrev utan beats. Ett tag skrev jag alltid hemma och ett tag uteslutande i studion. Numera har jag ett anteckningsblock i mobilen som heter “Bars 2023” där jag skriver ner rader, ord eller formuleringar som jag gillar. När jag därefter går till studion tar jag alltid upp de anteckningarna och känner in känslan för dagen. Jag är lite som en hummer med mina känselspröten utåt som lyssnar till vart flödet i kroppen vill.
Som person har du alltid varit hungrande efter kunskap och haft stort intresse för litteratur. Hur stort inflytande/ inverkan på ditt artister och låtskrivande skulle du säga att litteratur och ett hungrande efter kunskap haft?
– Mycket skulle jag säga. I början av min karriär var det alltid kunskap som jag utgick ifrån när jag skrev och uttryckte mig. Just att ta till sig litteratur och formulera det till musik tycker jag är otroligt viktigt och det tror jag många låtskrivare känner igen sig i. Sedan jag upptäckte litteraturen på komvux har jag köpt sjukt mycket böcker och gör fortfarande. Idag på akvarellmuseet fastnade jag faktiskt i ett resonemang om hur alla tidsepoker och tidslinjer hänger ihop, synnerligen litteraturhistoria med konsthistoria. Jag kanaliserar så mycket av mina lärdomar in i hiphop och låtskrivande.
Är du fortfarande lika hungrande efter lärande i den åldern du befinner dig nu?
– Ja, text och musikmässigt kommer jag nog skriva ännu mer metaforiskt och svävande till och med kryptiskt. Numera är jag betydligt mer filosofisk i mina formuleringar kontra början av min karriär där jag var väldigt bokstavlig och återgav exakta förlopp. I den här åldern går jag igång minst lika mycket på kunskap, men måste göra det på nya sätt. För att jag ska kunna få pirret i magen måste jag bestiga nya berg hela tiden och hitta nya ställen att utforska. Vilket egentligen är så jag alltid gjort. En av mina bästa plattor Början på allt gjorde jag med Vincent Pontare, Salem Al Fakir och Magnus Lidehäll. Där pushade jag min bekvämlighetszon och gjorde musik med ett helt nytt team för att få ett annat uttryck. Det var samma år 2018 när jag bestämde mig för att jobba med Mattias Glavå, indie-legenden från Göteborg, vilket slutade i att jag satt i Göteborg och gjorde en platta med Hästpojken, Franska Trion och Joel Alme.
Om man ser till dröm-samarbeten, finns det någon du vill jobba med som du inte gjort än?
– Det är inte så mycket artister i så fall utan snarare gå in studion med Vincent Pontare, Salem Al Fakir och Magnus Lidehäll igen. Men samtidigt skapar vi låtar lite då och då. Nu senast Komma över dig med Benjamin Ingrosso. Mitt svar blir nog att gå in i studion och jobba med någon riktigt mäktig producent i Sverige som jag inte jobbat med.
Du är ett levande musikalbum och legend. Vad vill du att unga musiker ska lära från dig?
– Jag skulle vilja att artister jobbar mer långsiktigt och inte ser artisteriet som att man gjort en fantastisk låt och allting är klart. Stanna inte bilen för att kolla i backspegeln, kolla framåt och gasa! Du ska inte till kiosken, du ska till andra sidan jordklotet, så ska man tänka. Utöver det är det viktigt att jobba med allting runtomkring, idag finns möjligheten att bygga sin framtid med musik. Jag har sett stora talanger komma och gå, men om man vill bli långvarig i musik så måste man se det som mer än ett heltidsjobb.
Om du tittar tillbaka på den Petter som debuterade med Mitt sjätte sinne och vann grammisar till idag, vad skulle du säga är den största skillnaden?
– Jag har nog kommit tillbaka mer till den personen jag var då. Däremellan hade jag en period när jag brydde mig mer om framgång och succéer, men idag tänker jag inte alls på sånt. I den här åldern är jag mer av den unga killen som gjorde min grej för att jag älskade hip-hop och skulle sparka in dörren för min genre.
Vad är nästa steg för Petter?
– Jag ska fira mina 25 år with a bang och göra det ordentligt. När jag har firat det känner jag att jag med handen på hjärtat kan unna mig ett lugnare tempo och utveckla mina konstnärliga ambitioner tillsammans med musiken. Mycket av de vernissagen och utställningarna jag gör nu är kopplade till ljud och och musik. När Hälsa Stockholm hade sitt vernissage gjorde jag olika rum där ett av dem bestod av dystopiska bilder och tågljud. Så att få de olika världarna att synka ännu mer är mitt fokus framåt.
