Indiepoptrion Comfort Addict släpper äntligen sitt efterlängtade debutalbum Really Really! Plattan bär på tio hookiga låtar som blandar syntpop med alternativ rock. Som en hommage till nostalgin är låtsamlingen disponerad enligt vinylformatet med en A- och B-sida. Helt tagen av den glädje bandet förmedlar tog vi såklart tillfället i akt att ställa alla tänkbara frågor om deras första fullängdare.
Aktuella med plattan Really Really! som bär på en A och B sida. Varför blev det så?
Idén till debutalbumet Really Really! föddes redan våren 2018. Efter att ha släpp ett par singlar och EP:s kände vi att vi behövde en större artistisk utmaning. Fyra års hårt arbete i studion omvandlades till slut till 42 minuter musik: 21 minuter på vardera sida av skivan. ”Underbart är kort”, om vi ska tro Povel Ramel.
Albumet släpps både digitalt och på vinyl. Hur viktigt är det fysiska formatet för er?
Att också släppa albumet på vinyl (eller LP som Pers mamma brukar påpeka att det hette förr i tiden) var för oss en självklarhet. Per har rotat i skivbackar på St. Eriksgatan i Stockholm sedan tidigt 00-tal, så han är särskilt kunnig inom området.
Förhoppningen är att någon en dag ska hitta vår skiva i en reaback på den årliga Skivmässan i Solnahallen och känna att hen har gjort årets fynd.
Plattan beskrivs som refräng-stark och balanserar kommersiell pop med
alternativ rock. Hur har ni kommit fram till soundet?
Vi lyssnar på allt från schlager och boybands, till indiepop och hårdrock – så länge melodierna är bra. På Really Really! känner vi att vi har fått ihop 10 låtar med just starka melodier och refränger. Materialet hade kunnat passa flera genres men vi bestämde oss för att klä låtarna i en indiepop-produktion, någonstans på en skala från Gyllene Tider, via Kent, till Muse, vilket också speglar bandmedlemmarnas musikaliska ursprung.
När ni skriver musik, hur ser fördelningen ut mellan er? Vem gör vad?
Fredrik skriver text och musik och spelar in mängder av mer eller mindre lyssningsbara demos. Därefter gallras materialet hårt av Richard och Per. De utvalda låtarna arrangeras och produceras sedan tillsammans.
Har ni någon gång stött på problem med en låts riktning på det aktuella albumet?
Vi har inte direkt stött på något problem, men vissa låtar förändrades under inspelningens gång. Öppningspåret A joyful man gick från The Killers-indierock till ABBA-disco. Agree to disagree bytte skepnad från synthfest till lättmjölkscountry.
Finns det någon låt på albumet som betyder extra mycket för er?
Med kniven mot strupen, så säger vi öppningsspåret A joyful man, som är både röjjig och dansant. Vi tycker också mycket om vår senaste singel Do I really really?, som bidragit till albumets namn. Slutligen vill vi nämna avslutningsspåret To be loved, med dess långa blåsfyllda outro. Den låten känns särskilt viktig för känslan att detta just är ett album – inte 10 icke sammanhängande singlar.
Vilken låt var klar först till plattan?
Vi trodde att vi var först klara med The first i will regret, albumets Depeche Mode– klingande ballad, men vi lärde oss sedan så mycket nytt under inspelningarna att vi helt enkelt valde att omarbeta den låten sist av allt.
Sammantaget har ni tre totalt olika akademiska bakgrunder. Hur för ni med er in dessa i ert musikskapande?
Dataanalytikern Fredrik dissekerar sin favoritmusik för att hitta en applicerbar hitformula. Ingenjören Richard leder den tekniska utvecklingen framåt genom att programmera och automatisera gitarreffekter och synthar. Forskaren Per projektleder bandet och dess aktiviteter minutiöst som enligt ett forskningsprotokoll.
Hur fungerar det att koordinera musik med arbeten för er?
Inspelningen av Really Really! har krävt fyra års arbete på kvällar, helger och semestrar. Vissa sångpålägg lades till och med en julafton – iförd tomteluva. Allt har fungerat bra, men inspelningarna har tagit lång tid.
Om ni fick välja vad hade ni velat göra på heltid?
Att skriva, spela och producera musik är det roligaste vi vet, så självklart skulle vi vilja ha möjlighet att göra det med fullt fokus. Verkligheten idag är dock en annan, där inte många förutom Björn och Benny kan leva helt på sin musik. Detta tänker vi dock inte ska stoppa oss från att fortsätta producera högkvalitativa låtar. Förhoppningsvis har vi tillgång till något större resurser till inspelningen av uppföljaren – “den svåra andra skivan”.
Åter till den aktuella plattan. Hur skulle ni beskriva den röda tråden genom samlingen?
Tydliga melodier och refränger, en genomgående poppig produktion med mycket pålägg och körer, och sedan så klart Fredriks röst som limmar ihop allt. Vi önskar också lyfta fram Oskar Sandlund och Björn Engelmann, som genom mixning och mastring fått en spretig inspelning att låta förvånansvärt sammanhängande.
Inspirationen finner ni från allt till indie, pop, disco och synth. Men har ni några specifika artister eller band som inspirerar er extra mycket?
Influenserna spretar något beroende på vem av oss tre som tillfrågas, men det vi tycker oss höra på albumet är influenser från Kent, The Killers, Depeche Mode och ABBA.
Vad är det bästa med att producera er egen musik?
Det är en spännande och kreativ process där alla tre kan bidra utifrån sina idéer och styrkor. Vi har tidigare i olika omgångar arbetat med externa producenter, men albuminspelningen ville vi göra på vårt eget vis och i vår egen takt. Det har varit otroligt lärorikt att tvingas lära sig allt från grunden.
När ni inte skapar egen musik eller lyssnar på era demos. Vad finner vi för låtar på era spellistor?
Just nu har vi återupptäckt Song 2 med Blur (enkel men genial låt!). Vi lyssnar också på Video Games med Lana Del Rey, Somewhere only we know med Keane och Lay all your love on me med ABBA.
Er musik gömmer musikteoretiska överraskningar, för de som inte är så teoretiskt lagda. Har ni lust att peka ut dessa?
Exempel på sådana överraskningar är att den till synes enkla poplåten No matter what follows delvis går i sjutakt, att vi i Do I really really? tar ett tonartsfrämmande A-moll vid ett förväntat A-dur samt att basgången och gitarrslingan i Kiss & Cuddle egentligen inte borde passa tillsammans harmoniskt.
Hur hade ni önskat att lyssnarna ska motta den här plattan?
Vi hoppas att lyssnarna ska ta till sig “Really Really!” med öppen famn! Framförallt hoppas vi att de (i tider av singlar och playlists) ska ta sig tid att lyssna på albumet så som det är tänkt – från början till slut. Sedan får de gärna komma till våra spelningar, sjunga med i våra refränger och följa oss på våra sociala medier. Vi har särskilt förberett uppdateringar av vår YouTube-kanal, där vi regelbundet kommer att publicera videor under hösten. Bland annat har vi spelat in videor där vi i detalj pratar om varje låt på albumet.
Har ni planer på att lira något live senare i höst/vinter?
Vi spelar på Mosebacke, Södra Teatern, i Stockholm den 22 oktober. Förstärkta med Isak Nygren (bas) och Carl Larsson (trummor) spelar vi exklusivt för denna kväll hela albumet från början till slut. Biljetter finns ute nu på Tickster.
Slutligen och kanske viktigast. Hur ska ni fira detta albumsläpp?
Det blir nog en varmkorv och en Pucko på släppdagen, sen sparar vi det stora firandet till spelningen på Mosebacke den 22 oktober!
