En dag som denna, när legenden Meat Loaf gått ur tiden, fick det mig att minnas när jag såg videon till I’d do anything for love (But I won’t do that) första gången. Jag var hemma hos mormor och blev helt såld på videon. Detta var ju bara några år efter att Disney-filmen Skönheten och Odjuret skördade stora framgångar och att bygga videons historia på just den berättelsen var ju ett genidrag. Speciellt när videon var så påkostad och låten i sig längre än en genomsnittlig kortfilm.
Bakom videon hittade vi regissören Michael Bay, som senare skulle bli känd för actionfilmer som The Rock, Armageddon, Bad Boys och Transformers. Man kan säga vad man vill om Bay och hans filmer, som många anser vara släpkultur. Själv tycker jag hans filmer levererar 100% med sin action och effekter. Man vet man vad man får. Det må vara USA-patriotiskt och mycket. Men det är sjukt underhållande och snyggt på duken. Vad mer behöver man till en stor spann med popcorn?
I’d do anything for love (But I won’t do that) var första singeln från Meat Loafs uppföljningsalbum till succén Bat Out of Hell från 1977, nu med titeln Bat Out of Hell II: Back into Hell. Ett album där sångaren än en gång samarbetade med ”mer är mer”-producenten och låtskrivaren Jim Steinman.
Låten blev en omedelbar succé, trots dess långa speltid. Singeln var 5:13, medan video-versionen klockade på 7:48. Ville man ha den längsta versionen av låten behövde man dock hela albumet, där låten var 12 minuter.
Låten blev etta i USA och cementerade sig på Billboard Hot 100 under fem veckor. Även i Storbritannien hamnade låten på förstaplats och var den för den tiden längsta låt som legat etta där. Resten av världen följde efter och singeln var etta i ett tiotal länder, bland annat Sverige.
Även albumet blev en enorm hit och sålde över 14 miljoner exemplar världen över. Från albumet släpptes även låtarna Rock and Roll Dreams Come Through och Objects in the Rear View Mirror May Appear Closer Than They Are som singlar med minst lika påkostade videor.
Innan jag lämnar Meat Loaf så måste jag ju slå ett slag för filmen Fight Club. David Finchers filmatisering av boken med samma namn av Chuck Palahniuk. Lysande film för det första (min absoluta favoritfilm faktiskt) men också med en minst lika lysande Marvin Lee Aday i en av rollerna. Det var första gången jag sett Meat Loaf skådespela (Såg Rocky Horror Picture Show senare), och jag var mäkta imponerad av honom i den filmen. Kanske för att det var så underhållande roll han hade i filmen. Men det fick mig att få upp ögonen även för skådespelaren Meat Loaf.
