Tvåfaldigt Grammis-nominerad, framträdanden på Allsång På Skansen, A-list rotation på P3 och nu även albumdebut. Vem vet var den här karriären kommer ta vägen, men får jag spå så känns det som Daniela Rahatna är menad för storhet. Samma dag som albumet Rathana Club kom gjorde Popmuzik en recension. Men vi kände inte att det var tillräckligt, så vi ringde även upp artisten via Zoom. Där hade vi ett trevligt samtal om nya albumet, musikaliska influenser och framtid.
Drygt en vecka sedan debutalbumet släpptes, hur har responsen varit?
Den har varit så fin och så bra, jag är helt överväldigad vilket är jättekul!
Har de sjunkit in att du gett ut ditt debutalbum?
Ja men nu känns det som att det långsamt börjar sjunka in i alla fall.
Vad skulle du säga att albumet betytt för dig på ett personligt plan?
Det är på något sätt självförverkligande, jag känner mig närmare den personen jag vill bli och som jag har drömt om att få vara. Det är så sjukt att jag får leva den drömmen jag manifesterade som liten, så det är helt enkelt en dröm som går i upplevelse. Jag känner mig mer och mer som mig själv faktiskt.
Hur växte konceptet kring att skapa din egen club fram?
Albumet skrevs under en pågående pandemi av mig, Charlie Bernardo, Mapei och Oskar Linnros. Där vi var helt överens om att vi inte ville skriva just ett pandemi-album som handlade om världsläget. Därför var det väldigt viktigt att vi fick stänga in oss och vara i vår lilla bubbla som tillslut blev Rathana Club. Där inne var allting helt fritt från vad som hände utanför.
Och sedan blev det även en massa klipp som tillhör varje låt…
Aa precis! På två dagar spelade vi faktiskt in tio videos. Bland annat på mitt gamla café som jag jobbade på som liten, vilket blev väldigt personligt.
Vem har du jobbat fram idéerna bakom videorna med?
Producenten är Fanny & Alexander och regissören heter Jean-Luc och är en helt otrolig person och konstnär. Så det var verkligen jättekul att få jobba med dem kring det visuella på albumet.
Om vi tittat på hela albumets sound vad skulle du säga är det som binder ihop det?
Det är väl framförallt min röst och mitt sätt att skriva på. Men också mitt temperament.
Temperament? Utveckla…
(haha) kanske mer min energi än temperament då.
Jag förstår och det märks verkligen. En av mina favoritlåtar är 6 till 9. Hur kom den till?
Är det sant! Vad glad jag blir. För jag har förstått att vissa blir stressade av att lyssna på just snabb musik. Det är ganska ovanligt med just snabba låtar, så shit va kul att du fattar grejen. Den kom till efter att jag släppt min EP och fick en del DM:s av damer som gled in på min Instagram och sa att jag var deras frikort. När de då samtidigt var i förhållande med pojkvänner eller män. Och jag som bisexuell tänkte ”men kom då gumman!”. Det var så roligt för mig att de här kvinnorna tyckte att det var så busigt att fantisera om en annan tjej och sedan även skriva till mig. Så i slutändan kändes det som ett roligt tema på en låt och det är helt enkelt vad 6 till 9 handlar om.
Ändå rät fyndigt tema! Sedan har vi Full av mig själv som bär på meningen ”Jag skulle ha gjort festivaler i somras och blivit stjärna av det ” sjungen till din mamma. Det känns som den är kommen från en plats av både besvikelse men även tacksamhet?
Aa precis som du säger den rymmer både sorg och tacksamhet. Jag känner att den låten är extra cool och speciell för att det är två perspektiv som får existera samtidigt.
Jag vet att du körat bakom några av de största i branschen, så vad tyckte du var det bästa med att sjunga bakom andra?
Jättemycket saker. När man jobbar som körsångerska behöver man inte göra det ”jobbiga arbetet”. Utan jag kan bara pull up till scenen och lägga min stämma och sedan gå ut och festa. Du behöver inte ta ansvar för något eftersom det inte är ditt namn som står på affischerna. Men sen var det även kul för att det öppnade dörrar. När jag sjöng med Kent började jag exempelvis skriva låtar med Joakim Berg, så där fick jag lära mig en del av hantverket bakom låtskriveri. Sedan mot slutet av kör-karriären började jag faktiskt jobba med de artister jag sjungit bakom under mitt egna artistnamn, vilket såklart var både stort och kul.
När vi är inne och nosar på samarbeten, hur har det fungerat med Charlie, Oskar och Mapei?
Det har varit ett helt otroligt samarbete. Jag vet inte hur jag ska beskriva Mapei. Men det var någon som sa till mig att hon är som en levande jukebox. Hennes bibliotek i huvudet är så brett att det inte finns någon att jämföra med i det här landet. Hon är verkligen ett levande geni som jag har blivit så otroligt inspirerad av. Charlie och jag började jobba genom att jag gjorde en cover på Regn hos mig till Halebop. Vilket var det mest smooth samarbete jag gjort, vi var verkligen klara på en halv sekund. Så på plattan kändes det givet att vi skulle jobba tillsammans. Men sammantaget tycker jag helt klart man hör alla oss fyra representerade på de här låtarna och att samarbetet varit fint.
Då kanske frågan om det någon gång inte fungerat är onödig?
Ja, den är helt onödig (haha).
Vad fick dig att gå solo?
Jag har alltid haft det som plan och mål eftersom jag alltid har velat skriva egen musik. Det är viktigt för mig att sjunga mina egna ord och berättelser. Så jag väntade egentligen bara på rätt tid och tajming, men även berättelser. Det kom till en punkt när jag kände att jag hade så mycket att säga och resultatet blev så pass bra att jag ville börja släppa musik själv. Generellt tycker jag att artister som man vet har levt ett liv har mer pålitliga historier.
Om vi nu vänder fokus till din röst. Var kommer soul-inspirationen ifrån?
Mina musikaliska rötter ligger i gospel och gospelmusiken. Framförallt när det kommer till min sång, sångteknik och smak vad gäller röster. Fortfarande idag vänder jag mig till gospelsångare för att hitta tillbaka till min röst. Bland annat är Jazmine Sullivanen en stor inspiration för mig, hon gör popmusik men man hör att det är jättemycket kyrka i hennes röst.
Och hip-hopen var kommer den ifrån?
I det här fallet skulle jag säga att den kommer ifrån Charlie Bernardo som jag tidigare nämnt varit med och skrivit på plattan.
Hur känns det att så småningom möta publiken igen?
Jo men det känns bra, det öppnade ju upp förra onsdagen när jag hade min releasefest. Så nu kommer jag börja spela en hel del. Redan på fredag kör jag på Popaganda i Stockholm. Därefter har det trillat in en hel del spelningar. Inte i Göteborg som jag vet än dock. Men jag var där för några månader sedan för att hälsa på min faster och då var det massa människor som kom fram till mig. Vilket var så kul! Det känns verkligen som jag är backad i Göteborg.
Inga nya samarbeten på gång efter plattan?
Det kanske kommer… Men jag har ju samarbetat med Mollly Sandén och Veronica Maggio vilket var jättestort för mig. Satan i gatan är min absoluta favoritlåt och var så kul att få tolka. Med andra ord är jag väldigt öppen för samarbeten.
Jag förstår en liten cliffhanger, men det gillar vi!
Någon plan på turné framöver?
Det kommer, stay tuned!
Favoritlåten på albumet?
Just nu är det Full av mig själv.
Avslutande fråga, vad är det bästa tipset du kan ge till andra artister som vill lyckas med sin musik?
Något jag önskar att jag hade förstått tidigare, och det här gäller inte alla utan bara mig. Är att det inte alltid är kul att skriva och hålla på med musik. Det ska kännas jobbit och som att man offrar någonting. Det ska till och med kännas som att det tar mycket av en. Till det här albumet skrev vi kanske 120 låtar och i slutändan var det tio som kom med. För mig har det varit två år av nio till fem i studion, där jag vissa dagar inte skriver ett enda ord och hatat mig själv. Eftersom hela ens identitet är musik och att skriva musik så mår man skit om man inte kan skriva. Och allt det här hör till jobbet har jag förstått nu. Men the payoff är så värt det! För många gånger har jag nog haft en föreställning om att det bara är att gå till studion och skriva en fet låt. Vissa dagar rinner såklart kreativiteten bara av en, men kontentan är att jobba hårt även de dagarna man inte vill. Sitter du i studion varje dag är det svårt att göra sämre och sämre låtar, oddsen är att de bara blir bättre.
