Jag lovar mig själv varje år att jag ska lyssna på fler album.
Varje år är jag den där stora besvikelsen inför mig själv att jag inte tar mig tiden att göra det.
Jag har dock tagit upp den ädla konsten att lyssna på album mer och faktiskt fått iväg en del recensioner på senare tid, så helt hopplös är jag kanske inte – men det finns definitivt rum för förbättring.
I år tänkte jag lista sju album jag tar med mig från 2018. Det är sju bra album som i alla fall fick mig att vilja lyssna på si sådär 40 minuter musik av samma artist.

Troye Sivan – Bloom

Det finns så många album om kärlek, sex och åtrå igenom åren. Men det finns nog bara Bloom som ger oss tankarna och erfarenheten av en homosexuell tonårings första kontakt med sex. Det är öppet och ibland in your face, men samtidigt är det fantastiska poplåtar som tar upp hur det var att ha sex första gången, att ha analsex och den där bubblande känslan av att vara upp över öronen kär.
Troye visar med Bloom att han är den nya generationens främsta popartist som både kan lyfta fram en melodi och en bra text.

Christine and the Queens – Chris

Jag minns när jag lyssnade på Chris första gången. Jag retade mig så mycket på Héloïse Letissiers hopplösa engelska uttal. Det var ju fantastiska poplåtar som lite förstördes av att jag hela tiden fick anstränga mig att förstå vad hon faktiskt sjöng.
När skiven sedan övergick till franska föll alla bitar på plats. Visst, då fattade jag ännu mindre av vad hon sjöng, men låtarna flöt på så mycket bättre. För det var ju precis det jag tänkte när jag hörde låtarna på engelska – dessa produktioner borde vara fantastiska tillsammans med franskan.
Så hoppa över de första 11 spåren och ge er på den franska Christine and the Queens. Det är pop-perfektion för en hel värld.

Mikäel – Hemligheten

Som jag kämpat med denna.
Jag jobbade med PR för detta album och försökte få en mestadels sovande journalistkår att vakna för att få upp ögonen för denna debut. Men ibland slår man sig blodig för döva öron. Några få valde att engagera sig, vilket var otroligt tacksamt. Men oftast känns det som musikskribenter bara klarar av att skriva om det som bolagen och några få PR-namn skickar ut. Så mycket mer engagemang finns tyvärr inte, vilket är synd för alla de talanger som ändå finns i landet.

Med den bittra inledningen så är jag ändå förvånad över hur främst tidningsmedia, vars målgrupp är som klippt och skuren för Mikäels album inte köpt detta. Det är som en mognare version av Kent där texterna är insiktsfulla reflektioner om livet när man är medelålders och inte naiv tonåring där Kent en gång började. Produktionen är oftast snyggt med inslag av Ratata, Olle Ljungström och Roxy Music och vissa låtar är så plågsamt vackra och gripande att man tappar andan.
Så jag må vara lite partisk om Hemligheten, men det är samtidigt musik som jag personligen alltid lyssnat på, med eller utan PR-bolag.

Jean Michel Jarre – Equinoxe Infinity

40 år efter Equinoxe är det dags att än en gång möta de mystiska Watchmen som prydde originalplattan. Denna gång är temat för albumet byggt kring dessa varelser och de illustrationer som konstnären Filip Hodas skapat för projektet.
Jag gillar temat som löper igenom albumet och tack vare att musiken bygger på karaktärerna så blir det än mer filmiskt denna gång. Det känns som varje låt berättar en historia på ett tydligare sätt. I min värld har Jarre inte gjort ett såpass stark tema-album sedan Chronology.

Janice – Fallin up

Janice skiner klarast på den svenska pop-himlen med sin debut Fallin up.
Otroligt stark platta som i största del är producerad av HYENA, där vi matas av sångerskans magiska röst i 12 låtar. Det är starka poplåtar som färgast av sångerskans souliga röst och hittiga melodier.
Men det var väl ingen som tvivlade på Janice styrka. Hennes debutsingel Don’t need to blev en av de mest spelade i svensk radio och själv håller jag You only say you love me in the dark som en av årets bästa låtar.

Viktor Olsson – Viktor Olsson

Småstadsromantik skriven av Sveriges finaste pophjärta.
När Viktor Olsson följer upp debuten Stenungsund tar han oss än en gång tillbaka till den lilla staden på västkusten. Låtarna målar upp den där vanliga killen i t-shirt och jeans som söker efter kärleken på Stenungsbaden på fredagskvällen. Alla låtar är välskrivna och igenkännande, ja nästan poetiskt utan att bli pretentiöst.
Lägg sedan till starka klassiska popmelodier som lyfter fram låtarna. Melodier som skvallrar om Viktors personliga passion för just popen. Det är få artister vars passion för musiken märks så väl i sina egna låtar.
För min del blir jag bara lycklig av detta. Både den igenkännande känslan att komma från en liten håla på västkusten, men också den lyckliga insikten av att det i alla fall finns en artist som fortfarande lyckas romantisera popmusiken.
Tack Viktor.

Years & Years – Palo Santo

Tre år efter debuten Communion är det äntligen dags för Years & Years att släppa uppföljaren Palo Santo. Visst, albumet saknar den där stora hitten denna gång som de fick med King, men en starkare produktion och bättre helhet gör Palo Santo till ett bättre album.
Skivan promotades tillsammans med futuristiska videor inspelade i landet Palo Santo. Jag är ju ganska svag för det där med ett helhetstema i musik och tillsammans med bra poplåtar blir det en oslagbar kombination.