Utan de stora hitsen och utan de där låtarna som faktiskt skakar om mig så känns Honey mest behaglig men ack så sömnig.
Julafton.
Du har väntat hela året på dagen som ska få alla dina önskningar att gå i uppfyllelse. Äntligen ska du få DEN saken. Det som gör dig komplett som människa och du kan skryta för alla dina vänner.
Så kommer julklappsöppningen och det där paketet som du varit helt inställd på skulle innehålla just DEN saken hade något helt annat. Något som gör dig djupt besviken. Det skulle ju bli så bra. Det skulle ju vara ett fantastiskt album med Robyn!
Efter åtta år bygger man upp en viss förväntan inför något. Man hoppas att det ska vara nyskapande och innehålla något som kan liknas ens tidiga hits som Dancing on my own eller Call your girlfriend. Potentialen finns ju där. Även mellansläppet tillsammans med Röyksopp i form av singeln Do it again var ju lysande. Samt de artister som Robyn lyft fram under hennes skivbolag eller som låtskrivare.
Men Honey är inte riktigt där. Det är ett album som passerar, inte stannar kvar eller fångar ens uppmärksamhet. Den har inga stora hits som ovan nämnda som vi kommer dansa till om ett år eller ens nästa vecka. Jo, jag tyckte att Missing U var en bra första singel. Med det visade Robyn att hon fortfarande var i elektropoppens värd och hade inte uppslukats helt av housen som hon gärna förknippats med de senaste åren. Men som sagt, något som ens liknar Daning on my own finns inte på Honey.
Jag brukar ändå uppskatta när artister tar ett steg tillbaka och gör något mer melankoliskt. Ett album som inte bara bygger på hits utan mer en bra känsla, en snygg helhet och kanske mer reflektion. Men för mig finns inte det som lyfter skivan eller låtarna tillräckligt. De är oftast behagliga, men de får inte världen att stanna till.
Denna julafton blev lite av en besvikelse. Det finns säkert gulkorn som kommer göra julen minnesvärd ändå. Men den där wow-upplevelsen blev det tyvärr inte.
