På papperet såg detta ganska bra ut.
Två spännande grupper som skulle fortsätta mot den moderna Melodifestivalen, en snygg Mattias Andersson , en minst lika snygg Molly Sandén och något för de äldre med Andreas Johnson samt ett ”kul” nummer i form av Björn Ranelid .
Kvällen hade egentligen två problem.
För dåliga låtar och när folk sätter likhetstecken mellan ”kul” och ”bra”.
Vi börjar med det som gör mig upprörd.
Jag hatar – verkligen HATAR – plojlåtar i Melodifestivalen!
En låt är sällan bra när man måste göra något kul av den. Om det så betyder ha en pajas på scenen (lite som Sean Banan eller Markoolio ) eller ta in en författare på scenen som rabblar upp meningar.
Det är för mig ett billigt sätt att samla extrapoäng och har inget med musik att göra.
Visst, jag kan köpa att det är med i en deltävling för att få bredden. Problemet är att det är alldeles för många människor med mobilabonnemang där ute som inte vet att en bra låt är en bra låt och en rolig låt är bara underhållning.
När folk sedan tycker att andra är ”haters” för att man inte ser det roliga i detta, undrar man ju vad dessa non-haters vill få ut av Melodifestivalen?
Vill man ha roligt ser man buskis.
För oss som ändå har visst intresse i musik kan ju fortsätta se på Melodifestivalen.
Så för mig tog Ranelid och Sara Li upp en onödig plats i Globen.
Den andra vinnaren blev Molly Sandén.
Jag tyckte låten var lite slätstruken – som i att vi hört denna typ av ballad hundra gånger förut.
Absolut inte dåligt, men tråkig.
Då var Molly själv fantastisk när hon levererade låten.
Jag kan köpa att hon gick till Globen. Hon var värd det.
Min stora förvåning var faktiskt Carolina Wallin Pérez .
Tjejen hade ju en riktig låt.
Helst chanslös i tävlingen, men jag skulle lätt köpa den om den släpptes på iTunes utan att ha varit med i Melodifestivalen.
Veckans två besvikelser var Youngblood och Love Generation .
Youngblood för att Fredrik Kempe tog en låt som han haft i byrålådan de senaste tre åren och slängde efter killarna.
Det är ju så onödigt att försöka lansera en ny pojkgrupp igenom att ge dem skåpmat.
Kunde han inte ha engagerat sig lite mer än så?
Sedan visade det sig att det kanske inte spelade någon roll.
Killarna var tyvärr otroligt svajiga på scenen och det var mer ett under att de träffade en ton.
Love Generation å andra sidan var fantastiska på scenen.
Snygga, tighta ihop och klart mycket bättre än förra året.
Tyvärr var låten blekare i år än förra året och det föll de på i mina ögon.
Men här var det en stor gåta att de inte ens gick till andra chansen.
Med Ranelid i minne borde ju non-haters älska detta och ta showen vidare. -Eller det kanske bara gäller när det är riktigt dåligt?
Om Ranelid tog en plats i Globen så var det från Mattias Andréasson .
Han var bra på scen och levererade.
Killen knullade med kameran för varje blick han slängde ut mot oss i TV-sofforna.
Men tyvärr gick det inte hela vägen.
Det blev en hedrande femteplats för honom och hans svenska r’n’b låt.
Showen då?
Jag tycker att Gina Dirawi imponerar i TV.
Hon är absolut den stora behållningen.
Men det som inte funkat de två senaste gångerna är manuset.
Jag vet inte, men det är inte roligt eller ens fyndigt.
Inledande Liza with a Z , lyfte inte och jag tycker inte att Helena Bergströms mellansketcher är så värst roliga heller.
För mig är det som Edward Af Sillén går på autopilot och han har försökt att göra en copy paste på det han skrivit till Melodifestivalen de tidigare åren har varit manusansvarig.
Nu behöver han förnya sig, för han är duktigare än detta.
Slutsatsen för denna kväll är mest besvikelse.
Inget roligt att folk uppskattar roliga låtar istället för bra, medan det som ska vara kul i form av presentationer och sketcher inte är det.
Nu är det Dannys tur att visa var skåpet ska stå nästa vecka, men efter tre avsnitt är det bara Loreen som är en värdig vinnare.
