Om första albumet var färgsprakande fantasy-pop så är Stay Free lite mer vemodigt. Vi får ändå den magiska känslan i låtarna som tillsammans med just vemodet gör det än mer intressant som album.
Stay Free är ett album för en popgeneration som vuxit upp.
För mig var Voyage med The Sound of Arrows ett perfekt popalbum. Det var ett album som mer eller mindre tog allt jag älskar inom popmusiken och kokade ihop det på ett och samma ställe. Det var det luftiga och synthiga tillsammans med det pampiga. Referenserna till Vangelis, Pet Shop Boys och Enigma var många och samtidigt lyckades allt kännas väldigt mycket 2011. Välproducerat med en mix av den moderna popen som även färgats av R&B-genren på en del låtar. Allt förpackat i ett färgstarkt skådespel när det kom till videor och omslag.
Skivan var som en matinéfilm i känsla och låtar som Nova, Into the sun och M.A.G.I.C kändes nästan som musikens motsvarighet till Spielberg-filmer från 80-talet. Ja, du förstår hur mycket jag älskade detta.
Det tog sex år för Stefan Storm och Oskar Gullstrand att följa upp debuten. På resan har Stefan, som står för sångerna, mognat en hel del som person och hans barnasinne från första albumet har fått ett vuxet vemodigt skimmer över sig.
Inte så konstigt kanske. Han har varit på en personlig resa under de senaste åren som tagit bort drömmaren men som ändå lyckas få honom att behålla det magiska skimret. I min intervju med Stefan säger han att om första skivan var widescreen pop så är den nya magisk realism. Det är väldigt passande, för låtarna känns mer vemodiga denna gång, men ändå med bandets klassiska lekfullhet i produktionen. Det är definitivt här som The Sound of Arrows styrka sitter denna gång. De känns vuxnare och med det får albumet ett helt annat djup.
Om första albumet överöstes av liknelser från andra musiker så har duon denna gång stannat i 90-talet för att finna inspiration. Det tydligaste är helt klart Enigma-känslan i produktionen, men även Moby lyser igenom på en del låtar. Sedan tycker jag personligen det är roligt att William Orbit mer eller mindre hyllas på singeln Beautiful life, som känns som ett sladdbarn till Pure shore.
Men som sagt, det är vemodet som lyser starkast denna gång. När Stefan bodde i Los Angeles kändes livet mest ensamt och i den ensamheten skev han Lost in L.A. medan låtar som Hold on och Another word känns som sjungna direkt till hans mamma.
Det är väl lite som med all konst. Den blir som bäst när man adderat lite svärta och smärta till skapelseprocessen. Då blir det låtar som berör. När produktionen kläs in med en fluffig topp, märker man hur intressant allt blir när man går ner lite på djupet. Det är det som gör en skiva fantastisk enligt mig. Att den tilltalar bara igenom att man titta på den, men att den blir ännu bättre när man sätter sig och lyssnar än mer noggrant på låtarna.
The Sound of Arrows
@Facebook
