På sitt sjunde album verkar Thomas Stenström ha kastat bort alla filter. Sverige är inte bara ett samlat verk över två decennier på vägarna det är hans mest nakna, kompromisslösa och personliga album hittills. Här finns låtar som tidigare kändes för privata för att släppas nu öppnar han helt och hållet: man hör det i varje ton, varje ord, varje paus.

Tillsammans med gitarristen och kompanjonen Johannes Runemark har han byggt ett ljudlandskap som känns både intimt och expansivt. Det är småstadssoul möter folkhemspop, rockriff som stiger mot himlen och ögonblick av nästan skrämmande sårbarhet. Spår som Kaprifol, Helvete! och För Sverige i tiden visar en Thomas som inte längre bara vill underhålla, han vill utplåna avståndet mellan sig själv och oss, mellan privat kaos och gemensam erfarenhet.

Det är också ett album som luktar av total investering. Stenström själv säger att han gav allt, “till den graden att jag knappt visste vad jag hette i slutet”, och det hörs verkligen. Ibland bränner ambitionen till och drar över men oftast landar den i ren energi och närvaro. Refrängerna river melodierna sätter sig direkt och texterna stannar kvar långt efter att skivan tagit slut.

Sverige är på samma gång stort och nära, högt och intimt. Det är Stenström som pappa, Stenström som kärlekssökande, Stenström som människa i en stad och ett land som hela tiden förändras. Och mitt i allt finns en känsla av att vi är med honom på vägen från de största euforierna till de mest hjärtskärande stunderna. Det är hans mest nakna porträtt hittills med refränger som river och ord som stannar kvar. Ibland kan ambitionen dränka, men oftast lyfter det. Här är Stenström inte bara bekant längre han har gått om sig själv.