Jag började lyssna på The Sound of Arrows när de släppte sin magiska singel M.A.G.I.C. första gången. Vi snackar alltså 2009 och jag var helt kär i den lekfulla poplåten. Jag menar, barnkörer är alltid poppens smartaste knep för att göra en låt ännu bättre.
När de släppte Into the clouds lite senare samma år var lyckan total. Storslagen, luftig pop som kändes som en matinéfilm mer än en poplåt. Inte helt konstigt att herrarna Stefan Storm och Oskar Gullstrand kallade sin musik för widescreen pop. Det var ett mycket passande namn.

2011 släppes sedan debutalbumet Voyage som var en kosmisk fröjd för öronen där bandets inspirerats av artister som Vangelis, Enya och Michael Cretu. Albumet blev hyllad av musikskribenter över hela världen och låtar användes i olika reklamfilmer. Det var det filmiska och poppiga som på allvar samlats på en och samma skiva. Efter albumet öppnades möjligheter för Storm som då bodde i London att samarbeta med andra namn inom musikindustrin.
Men en fortsättning på Voyage verkade inte finnas i sikte.

”Vi var helt slutkörda efter förra albumet. Det hade varit en lång berg- och dalbana bakom kulisserna för oss. Sedan kände jag att jag inte ville fronta ett band utan jag ville skriva låtar åt andra.”

Förutom att just skriva åt andra artister, remixa och producera startade Storm upp projektet Kids of the Apocalypse som skulle vara ett än mer visuellt projekt än The Sound of Arrows – om det nu var tekniskt möjligt. Om The Sound of Arrows kändes Pixar var Kids of the Apocalypse mörk Manga. Det var också ett projekt som skulle vara mer anonymt. Där inga namn nämndes, utan vi fick bara musiken och några snygga videor.

”Men efter ett tag saknade jag det mer personliga uttrycket. Även om The Sound of Arrows är kosmiskt med en stor ljudbild, så är just denna skiva mer personlig. Det kan jag inte vara om jag skriver för andra.”

Stefan hade hamnat i Los Angeles. Där fick han bo hos en vän som är filmmusikkompositör medan denne var bortrest under ett halvår. Stefan blev lite av husvakt i staden med de stora drömmarna.

”Det var när jag flyttade dit som jag började känna mig vilsen. Jag hade inte så många vänner i staden, utan mest ytliga kontakter. Det var där jag började skriva på nytt The Sound of Arrows-material. Bland annat skrev jag Lost in LA och Beautiful Life där.”

Det är här som den stora skillnaden är mellan Voyage och Stay Free. Det är inte bara sex tysta år. Det är också sex år av personlig utveckling där livet förändras och format Stefan. Det är som bandet gått från en matinéfilm till ett drama.
Livet förändrades även för Stefan under åren. En av hans vänner tog livet av sig och hans mor blev diagnostiserad med bröstcancer.

”För mig handlar skivan väldigt mycket om att vara vilsen i livet. Att ifrågasätta meningen med livet och hur man hanterar att tid passerar att man blir äldre. När vissa av ens ungdomliga övertygelser ifrågasätts, vilket jag tror de flesta människor går igenom. Det är ju en del av att bli vuxen. Sedan kanske det tog mig lite längre än andra att bli vuxen, haha.
Ju äldre man blir desto mer behöver man hantera att folk nära en går bort. Att livet förändras. Det är något som jag tycker är svårt att landa i. Vad man lever för och vad som är viktigt. Om man strävar mot rätt saker och varför man strävar.
Jag har nog levt mitt liv för dagen och varit vind för våg. Sprungit där moroten funnits. Lämnat saker bakom mig som jag kanske inte borde i hopp om att hitta det där grönare gräset någonstans. Men så funkar inte livet har jag märkt, det är bara en hägring som häckar.”

Vemodet löper igenom Stay Free. Det är fluffigt precis på toppen, men det är ett underliggande mörker på låtarna. Ett mörker som gör albumet i min mening så mycket mer intressant än debuten. Nu var debuten fantastisk som just fluffig pop-platta och det är fortfarande en av de starkaste musikupplevelserna under 10-talet för min del personligen. Men nu finns även det komplexa i låtarna. Djupet som kanske inte hittades uppe bland molnen. Det är mer ett av de där realistiska dramerna som man blir tagen av och tycker är fantastiskt.

En annan del i Stay Free är produktionen. Om Voyage kändes som en pampig kombination av Enigma– och Vangelis-pop, som doftade både 80- och 90-tal, så är nya albumet mer något som Michael Cretu och Moby skulle ha kunnat vara avsändare av. Det är mer fokus på 90-tal denna gång och mycket av produktionen är som hämtad från de tre första albumet med Enigma. Just Enigma-stilen löper igenom många av låtarna, där Sandra denna gång bytts ut till en sensuellt viskande Annie på låten Wicked Ways.
Jag älskar ju detta. Det är som att återuppleva mitt 90-tal igen, fast snyggare producerat med 10-talet teknik. Skulle jag göra en film-jämförelse så är detta som Blade Runner 2049, där allt är snyggare, mörkare och bättre i min mening. (Jupp, jag ÄLSKADE den filmen.)

”Jag och Richard X skrev ju ett par låtar till Annies förra EP och jag och Annie kom väldigt bra överens. Så hon var med på denna skiva samtidigt som vi just nu jobbar på hennes kommande album tillsammans.”

Vi kommer in lite på Richard X och börjar prata lite om honom.

”Första gången jag träffade Richard, vilket var 10 år sedan nu, så tyckte jag han var en underlig figur. Men det är också så många blir som spenderar sitt liv framför synthar istället för att umgås med folk. Det är väl där jag själv hamnar sedan, haha.
Men vi har blivit mycket nära vänner och jobbat tillsammans på många olika projekt. Han har dock inte varit så involverad i Stay Free, men han har varit med på några hörn och varit lite av en mentor för mig.
Det jag gillar med Richard är att han är en klassisk producent. Han kan höra på en låt hur dess kostym ska vara och hur den ska låta. Om man måste ändra tempo eller skifta texten för att det ska passa.
Själv skriver jag mer utifrån en ljudbild och en känsla och analyserar inte riktigt på det viset. Men Richard kan verkligen vrida och vända på allt och skapa magi av minsta lilla beståndsdel.”

Vi var ju inne lite på att Stefan inte var helt bekväm med att fronta ett band efter Voyage. Men hur ser Stefan sig själv nu? Som producenten eller artisten?

”Jag pendlar lite där. Jag ser mig inte riktigt som en producent. Men det handlar nog mer om att jag jämför mig med de gamla vargarna som jag jobbat med mycket. De producerar på ett annat sätt än jag gör. Det är inte ofta som jag får en låt som jag sedan ska producera upp, utan det är nog snarare att jag skriver och producerar samtidigt.”

Slutligen går det ju inte att göra den klassiska filmjämförelsen. Om Voyage var fluffig science fiction fantasy, vad är då Stay Free?

”Det är nog mer magisk realism. Lite som att det är verklighet fast på höjd. Typ Beasts of the Southern Wild eller Arizona Dream.”

The Sound of Arrows
@Facebook