Med albumet Rör Inte Min Kompis i bagaget året åkte Thomas Stenström ut på turné runt vårt avlånga land.
Från Skellefteå i norr till Malmö i söder och allt däremellan. Nu skulle han på något sätt bevisa att den där Slå mig hårt i ansiktet-låten inte bara var en lyckloträff tre år tidigare.
Med strax över 30 stopp senare var resan slut för denna gång.
Vi sitter i Thomas loge – eller mer tält – inför hans avslutande spelning på Popaganda. Extranumret för året #Rörinteminkompis!-turnén innan han och sommaren försvinner.
På bordet står en skål med frukt och en Havanna Club.
-Är det med på din kravlista i logen inför en spelning. En flaska rom? frågar jag.
-Alltid. Tänk om alla hade följt den listan, skrattar Thomas innan vi sätter oss.
Dagen innan var Thomas med i artisternas simlag under Popaganda. Tillsammans med Stefan Storm i The Sound of Arrows, Azure Blue och Liquid Bill blev de slagna av ungefär alla som simmade.
-Det var ett svagt ögonblick sent på krogen som jag tackade ja till det. Jag simmade faktiskt mycket när jag var liten, men det var det tråkigaste jag visste. Tobias Isaksson hade hört rykte om att jag kunde simma i alla fall, så därför hamnade jag där.
Innan den nya skivan blev Rör Inte Min Kompis hette den Luffarblod, efter just den låten som handlar om Thomas kompisgäng när var liten och det sociala arvet. Titeln ändrades dock i samband med att första singeln släpptes.
-Jag skriver ju mycket om grejer jag är förbannad på. Klimatet då var ju flyktingkrisen. På grund av det döpte jag om den till Rör inte min kompis, efter en gammal anti-rasistkampanj. Har man väl fått en mick som jag fått att skrika i så känner jag någon slags ansvar att utnyttja det.
Första albumet var ju väldigt mycket tonårs-Thomas och nu på sista är det mer politiskt. Har du alltid haft ett intresse att ventilera dina åsikter?
-Ja, det har jag. Jag har aldrig varit rädd att säga ifrån när jag tycker något är fel.
Samtidigt känns det som fler och fler hittar dig och att du är en röst inom svensk musik som faktiskt betyder något numera.
-Det var roligt att höra. Det tar ett tag att bli tydlig, men nu känns det inte längre som en dagsfluga och det visar sig också i hur jag gör musiken. Jag minns inte sist jag slog knut på mig själv för att skriva låtar, utan det bara kommer nu. Det tror jag beror på att jag hållit på ett tag och känner mig trygg i det.
Ja, det är ju en stor skillnad på dig nu och när vi träffades inför debuten. Då var du sjukt nervös.
-Min första skiva har jag haft jättesvårt för i efterhand. För att den känns just väldigt tonårsaktig. Men nu börjar jag tycka den är väldigt charmig. Jag har försonats med den och tycker det är jävligt fett att den finns.
Samtidigt tycker jag fortfarande intervjuer är väldigt konstiga. Jag gör ju detta för att jag måste och för min skull. Sedan att folk vill prata med mig och kommer på konserter och lyssnar är fortfarande lite konstigt.
Det var någon som berättade att du verkligen kämpat med musiken och tillslut fick du ta ett jobb för att överhuvudtaget överleva. Strax efter det kom Slå mig hårt i ansiktet och då lossade mycket för dig.
-Det är jag beredd att göra igen. Jag har bara detta. Jag är väldigt trasig människa utanför musiken. Det är det enda jag kan och det jag känner mig trygg med. Jag är dålig på allt annat i livet som att hålla tider och betala räkningar. Men just musiken kan jag. Så jag kommer jobba på dagis eller snickra för att kunna hålla på med detta. Det finns inget annat jag kan.
Jag antar att du skriver på nytt material just nu?
-Ja, det gör jag. Jag jagar ju hela tiden den perfekta kärlekslåten. Alla låtar börjar där. Den perfekta kärlekslåten är det svåraste som finns. Mycket känslor blir det. Sen skriver jag alltid om saker jag är arg och förbannad på. Att det finns rasister som dömmer folk efter hudfärg och inte tänker längre än näsan räcker. Då kommer massa låtar om det. Det handlar inte ett dugg om politik egentligen, bara om känslor.
Palma de Mallorca, den kom ju från ingenstans. Det kändes som du var väldigt glad då.
-Den handlar om att göra och inte tänka. En uppmaning till folk att inte analysera allt så otroligt hårt. Jag är glad att jag fick till det i låten. Vi skrev och spelade in den och sedan släppte vi den bara. Till skillnad från skivan när jag satt och grottade ner mig i ett helt år – vilket är skitkul det med – men det behövs ju kontraster till det man gjort.
Ett bra minne från turnén?
-På skivan innan hade jag en stor låt på radio, vilket jag i och för sig hade nu med men inte på samma sätt. Då visste man inte om det var på riktigt att det kom så mycket folk på konserterna. Men det har ju varit mer folk på denna turnén och det har jag varit rörd över.
Vi spelade på Gröna Lund och det var helt otroligt häftigt. Sedan i Uddevalla på Agnebergshallen där jag tog studenten. Det var mycket sådant som var häftiga milstolpar.
Men framförallt tacksamheten att folk kommer och att det är röj rakt igenom. Det känns som en lättnad för det var inget jag tog för givet så här i efterhand.
Vad händer i höst?
-Jag ska släppa musik och åka ut på en akustisk turné tillsammans med min gitarrist Johannes Runemark. Så vi ska testa det vilket känns som en utmaning. Det blir andra ställen denna gång som Södra Teatern i Stockholm och Storan i Göteborg. Sedan kommer två låtar i höst som är samarbeten med andra artister. Efter det ska jag bara skriva. Jag får skynda mig så jag kan åka ut på sommarturné igen, haha.
Jag kan tänka mig att det är det roligaste som finns.
-Det ÄR det roligaste som finns! Att åka runt med mina polare, som man spelat 200 gånger med. Bara komma till ett ställe, det står en flaska Havanna i logen, sedan får man bara spela. Man skippar ju verkligheten vilket är jävligt skönt. Önskar att livet var en enda lång sommarturné.
Thomas Stenström
@Instagram
