Lorde var 16 år när hon släppte debutalbumet Pure Heroine. Ett album där hennes vemodiga röst blandades snyggt med elektroniska beats. Steget till Lana Del Rey var inte superlångt, men ändå var Lorde egen. Hon hade en stil som många 16-åringar inte besitter, där det glittriga får ett mörkt skimmer över sig. Det gör henne så mycket mer intressant i min värld.

Nu är hon tillbaka, fyra år senare och med producenten Jack Antonoff (Bleachers) vid sin sida.
Produktionen är mer klassisk pop denna gång, även om känslan från första albumet finns kvar. Produktionen går från varsamt till explosivt. Första singeln Green Light satte en bra ton för albumet tycker jag. Antonoffs piano-drivna produktion och hur låten går från ett tomt dansgolv till fullt där vi alla dansar i det blå pulserande skenet av lampor.

Här är väl egentligen hjärtat av Melodrama. Driven av att berätta om livet, festen, kärleken och dramat däremellan. Med det är Melodrama ett album att lyssna på som helhet i första hand. Med några få undantag – som just Green Light och Supercut – så är det inte direkt ett album att ösa hits ifrån. Men för min del är det väldigt trevligt att få slukas av Lordes värld under 40 minuter.

Lorde
@Facebook