Freudian Slip kändes tillslut lite som Jesus. Alla hade hört talas om EP:n men ingen hade sett eller hört den.
Det var i December 2015 som Sophia Somajo släppte första smakprovet från det som skulle bli Freudian Slip pt. 1; den magiska duetten The Last Summer som framfördes tillsammans med Seinabo Sey. Låten var mer en försmak om vad som komma skall och följdes upp av de riktiga singlarna Klein Blue, Mouth To Mouth och Sapphire.
Samtliga låtar blev stora favoriter hos undertecknad. Men vi fick aldrig någon EP.
”Snart” är ett ord man kan dra ut väldigt länge. Men nu, nästan 16 månader efter att The Last Summer släpptes fick vi höra resultatet. Borta är pt. 1 och istället bjuds vi på sju låtar av Somajos lysande känsla för pop.
Den mörka undertonen från singlarna löper som en röd tråd igenom låtarna. Det är välgjort, suggestivt och väldigt, väldigt bra.

När jag intervjuade Sophia i höstas pratade vi en del om hennes arbete som låtskrivare tillsammans med Max Martin åt internationella stjärnor. Hur hon inte ville sätta sitt riktiga namn på dessa låtar, men att hon var väldigt tacksam för att hon fick göra dem för det gav henne möjlighet att skapa hennes egna musik.
Om inget så var det något som gjorde mig imponerad av Sophia. Att ha så mycket integritet att inte sola sig i den succé hon ändå skapar åt andra.
Det som gör det ännu mer imponerande är att en sådan inställning lätt skulle komma från någon som vill göra The Knife-konstig musik. Hon skulle kunna säga något i stil med: ”Jag skriver självklara hits åt andra för att själv kunna sampla statisk elektricitet från barns ballonger och skapa låtar av det”.
Men inte Sophia. Istället får vi även här kommersiell popmusik, men som har en helt annan dimension än säg Till the World Ends (som i och för sig är en lysande poplåt). Betyder kompromisslös popmusik något i stil med Freudian Slip är det just den typen av popmusik som jag själv helst ser att fler gör.

Sophia Somajo
@Instagram